Spårvägens bandy startade 1928 som ett vinterkomplement till fotbollen. På den tiden var det mycket vanligt att fotbollsspelare blev bandyspelare på vintern. Fram till och med 1971 hade fotboll och bandy en gemensam styrelse, från 1972 fick bandyn en egen styrelse. Men några större framgångar noterades aldrig för Spårvägen. Det var en motionsform för företagets anställda utan några elitambitioner och bandyn höll sig levande genom korporationsidrotten.

På 1960-talet spelades mest rinkbandy. På 1970-talet gick Spårvägen ihop med Kärrtorps BK och på 1990-talet fusionerades Spårvägen bandy med Marieberg och spelade under namnet Spårvägen/Marieberg.

Under 1990- och början av 2000-talet pendlade laget mellan division 2 och 3. År 2007 var det problem med både spelare, dyra planhyror och uteblivna bidrag då det inte fanns någon ungdomsverksamhet. Styrelsen med Benke Ljungman och Åke Palmgren i Marieberg beslöt att efter 80 års verksamhet lägga ned bandylaget 2008. Officiellt är dock bandyn sedan 2008 ”vilande” i Spårvägen.

Bowlingen bildade en egen sektion 1944, då en fristående förening från Norrhallen anslöt sig till Spårvägens GoIF. Året efter bildandet hade sektionen 40 man på banan varje speldag och sektionen arrangerade då ”Korpcupen” med 211 tremannalag, enligt sektionens utsago den ”största bowlingtävling som arrangerats i norra Europa”. Sigge Andersson var 1947 den förste spårvägaren att nå maxpoäng på en serie, 300. 1949 hade laget avancerat till division 2 där det kom tvåa med snudd på allsvensk kvalificering. Under hela 1980- och 90-talen hade Spårvägen lag i division 1.

Profilerna var många som 1950-talets Oskar Asp, 1960-talets Set Jonsson och 1970-talets John Petterson. En av de mest legendariska ordförandena var Yngve Rosengren. Den siste var storspelaren Hans Norbeck.

Bowlingen lades ned 2006. Dels var det svårt att få ihop ett fullt lag, dels hade sporten blivit mycket dyr för den enskilde medlemmen och nyrekryteringen var svag.

Boxning fanns med på programmet redan under Spårvägens första år 1919 och föreningen hade en egen klubblokal på Hornsgatan 80. Men företagsledningen ansåg att boxning var alltför riskabelt.  Risk fanns för både ”blåtiror och blomkålsöron” och när det började bildades olika sektioner i slutet av 1920-talet fanns det inte längre någon boxning kvar i Spårvägen.

Även dragkamp fanns med på programmet när Spårvägen startade 1919. Sporten kulminerade de första 20 åren då laget deltog i tävlingar runt omkring Stockholm. Det finns styrelsesammansättningar för Spårvägens dragkamp fram till 1940 varefter verksamheten upphörde.

Gymnastik, med betoning på motionsgymnastik, fanns med bland de ursprungliga idrotterna 1919. Men någon mer omfattande verksamhet var det inte.

De kvinnliga medlemmarna bildade 1954 en sektion för gymnastik och promenader för dem som inte aktivt deltog i någon idrott. Det blev med tiden med kvinnlig gymnastik som med de flesta andra föreningar i Spårvägen, många av deltagarna arbetade inte vid trafikbolaget. Av dessa icke spårvägare bodde de flesta runt SL Söderhall, där gymnastiken bedrevs. Sektionen framträdde några gånger på Skansen med truppgymnastik under Spårvägens Dag. Alva Blom var länge ordförande i sektionen. Verksamheten upphörde 1992 på  grund av hallproblem och få deltagare.

Gångsporten var stor på 1930- och 40-talen. I samband med folklandskampen i gång mellan Sverige och Finland 1941 tävlade Stockholms Spårvägar mot Helsingfors Spårvägar. För Spårvägen deltog då 228 herrar och 68 damer på den 15 kilometer långa sträckan. Spårvägen har så tidigt som 1932 även arrangerat gångtävlingar i Nygård.

Spårvägen har även haft ishockey under några år under mellankrigstiden. Men det var endast inom korporationsidrotten som Spårvägen märktes på ishockeyrinkarna. Jan-Erik Nordström berättar att det på 1960-talet ryktades om orsaken till nedläggningen, att utrustningen hade försvunnit i garderoben på Kronobergskällaren, förmodligen någon gång på 1940-talet.

Judosektionen bildades 1966 som en följd av den stora propaganda bolaget (Stockholms Spårvägar) ordnade för att lära de anställda självförsvar. Sporten fick en egen lokal 1968 och utövades främst som instruktions- och träningsverksamhet. Det hindrade inte att Spårvägen vann flera medaljer på SM.  1978 blev Spårvägen budo bästa klubb i Stockholms cup. Tage Legfors var sektionens starke man, ungdomsledare och ”meste ordförande”. Han var med från sportens början till slutet kring 1990 i Spårvägen.

Spårvägens startade en orienteringssektion 1935 och klubben har genom åren haft en variereande omfattning på verksamheten men under 2010-talet stagnerade verksamheten. Spårvägens orientering lades ned 2019.

Spårvägens roddsektion startade 1946 och hade ett eget båthus på Långholmen. Flera spårvägare har deltagit i både svenska och internationella regattor. Största framgångarna är SM-guldet i singelsculler för Kerstin Hamrin 1961.  Sektionen har även ett SM-guld för juniorer i inriggad fyra 1950. Efter 36 års verksamhet lades sektionen ned 1981 då det dracks gravöl i Stockholmspolisens båthus.

Spårvägen började med varpa 1954 och fick i början storartade framgångar i SM-sammanhang där vid några tillfällen spårvägare endast fick ge sig mot gotlänningar. Dalens varpaklubb gick upp i Spårvägen 1972. Några av de bästa utövarna var Stig Alm, Karl Jönsson och Lennart Westerberg. Den senare blev svensk mästare 1971, och bröt då en lång gotländsk svit. Varpa hade också så pass stark organisation att klubben klarade av att arrangera SM. Det hölls på Nytorps gärde (nära Blåsut). Sektionen lades ned 1991.

I mitten av 1940-talet hade Spårvägen ett vattenpololag, där bland andra Pelle Johnsson och Gösta Zetterström ingick. Verksamheten tillhörde simsektionen, men 1977 gjordes en boskillnad och vattenpolo blev en egen sektion. Spårvägen gick ihop med Stockholms Kappsimningsklubb, där tvillingarna Thomas och Lars Fjärrstad var dominerande spelare. Sektionen lades ned under 1990-talet.