Tiderna förändras. I helgen vann Spårvägen årets sista seriematch och slutade därmed femma i division 5 Stockholm södra. För exakt 30 år sedan spelade Spårvägen i näst högsta divisionen och det var en hård kamp med Hammarby om att komma tvåa (efter suveräna Västerås SK) och ta en kvalplats till Allsvenskan. Spårvägen vann den ”lilla seriefinalen” mot Hammarby på Stadion med 6–3 varpå Dagens Nyheter konstaterade att ”Spårvägen förnedrade Hammarby”.
Läs mer om Spårvägen Fotbolls största stund, när Hammarby utklassades med 6–3 i näst högsta serien.
För drygt ett år sedan blev Daniel Ståhl världsmästare i diskus, för tredje gången. Det var Spårvägens 19:e VM-guld, varav elva individuella. Daniel är en av Spårvägens tio världsmästare i idrotter som bordtennis, brottning, simning och friidrott. Har du koll på alla världsmästare? Om inte kan du läsa om dem här.
Samtidigt som vi läser om SHL-spelare i ishockey och allsvenska herrfotbollspelare som har löner i högsta direktörsklassen, så läser vi också att många svenska olympier lever under existensminimum. Många på landslagsnivå får betala ur egen ficka för att kunna tävla på allra högsta internationella nivå. På motsvarande sätt är det på föreningssidan. Vi läser om svenska fotbollsklubbar som säljer spelare för niosiffriga(!) belopp, alltså över 100 miljoner kronor, och som sedan köper andra spelare för åttasiffriga belopp (över 10 miljoner kronor) och som får mångmiljonintäkter från lukrativa tv- och sponsoravtal. I andra idrotter, och i andra föreningar, är elitidrott en ”Ebberöds bank” och definitivt ingen sund ekonomisk verksamhet.
Så är det för Spårvägen i alla dess idrotter. I åtminstone fem idrotter, friidrott, simning, badminton, bordtennis och brottning, har Spårvägen, utöver en stor och framgångsrik ungdomsverksamhet, en elitverksamhet på allra högsta nationella och i vissa fall högsta internationella nivå. Men i samtliga dessa idrotter är elitverksamheten en stor ekonomisk förlustaffär.
Läs hela nyhetsbrevet från Alliansföreningens ordförande här.
