Stockholm 13 juni 2026
För några dagar sedan (onsdag 10 juni) gjorde Dagens Nyheter en genomgång i frågan om Sverige har blivit en bättre eller sämre sportnation. DN konstaterade att det finns många sätt att bedöma en idrottsnation: breddidrott, folkhälsa, föreningsliv och ungas idrottande. Men för att svara på frågan granskade DN landets elitprestationer mätt som framför allt OS-medaljer. DN:s slutsats var att bilden är splittrad. Vissa sporter har tappat mark, medan andra – som längdskidor på damsidan – står starkare än tidigare.
När vi spårvägare läser denna granskning kommer förstås frågan upp huruvida Spårvägen har blivit bättre eller sämre i de olika idrotterna. Även vi skulle kunna mäta i form av breddidrott, bidrag till folkhälsa och ungas idrottande och vi skulle förmodligen dra slutsatsen, i alla fall när det gäller ungdomars idrottande, att Spårvägen har blivit bättre. Men om vi gör som DN och fokuserar på den yppersta eliten, som i Spårvägens fall får bli fokus på SM-guld, internationella framgångar och spel i högsta serier, så ger även vår analys en splittrad bild.
I Spårvägens två största idrotter, tillika de olympiska spelens huvudidrotter, friidrott och simning, håller sig Spårvägen på en fortsatt hög nivå. I friidrott har Spårvägen de senaste åren (2020-talet) vunnit både olympiskt guld och två världsmästerskap genom Daniel Ståhl som dessutom erhållit Svenska Dagbladets bragdmedalj. Framgångar på den nivån har Spårvägen aldrig tidigare haft i friidrott. Även SM-guld-samlandet, oftast över tio om året, är på historiskt höga nivåer. Även i simning håller Spårvägen historiskt höga SM-guld-nivåer, minns att det var Spårvägen Simning som vann det 1000:e SM-guldet för nästan precis ett år sedan. Och även om Spårvägen Simning inte längre, sedan Michelle Coleman slutade, har någon aktiv i den absoluta världstoppen finns det flera simmare, som Robin Hanson, som inte är långt ifrån.
Spårvägen Brottning har efter några års kräftgång återkommit och konkurrerar nu om att vara Sveriges bästa brottningsklubb. Även om det är en bit ifrån framgångarna för drygt 20 år sedan, med bl.a. tre världsmästare, så kan vi konstatera att brottningen fortsatt håller väldigt hög nivå.
Även bordtennis och badminton håller högsta svenska elitnivå även om det förstås är svårt för Spårvägen Bordtennis att vara lika framgångsrikt som när världens bästa bordtennisspelare, Jan-Ove Waldner, spelade i föreningen. Spårvägen Brasiliansk jiu-jitsu startade för bara fem år sedan och har redan etablerats, framför allt på ungdoms- och juniornivå, bland landets bästa föreningar. Spårvägen Tennis kan, med två nya banor i Kärrtorp, öka elitsatsningen på framför allt lovande ungdomar och juniorer. Spårvägen Tyngdlyftning vann nyligen sju SM-medaljer men varken bredd eller topp är lika stark som för dryga 20 år sedan.
Sämre har det gått i de stora lagsporterna. Handbollslaget, som spelade i högsta serien i 32 år, existerar inte längre. Volleybollaget, som spelade fem år i högsta serien åren kring 2000, har i år inte ens ställt upp för spel. Fotbollslaget, som för exakt 30 år sedan hade en hård strid med Hammarby om att gå upp i Allsvenskan, spelar idag i division 5. Även Spårvägen Cykel har gått från yppersta elitnivå, med många svenska mästerskap både i landsvägscykel och mountainbike, till att nu framför allt ha en ungdoms- och motionsverksamhet för veteraner. I några andra idrotter, som skidor och orientering, har Spårvägen under de senaste tio åren upphört att existera.
Så som sagt. Bilden är splittrad. Spårvägen har i åtminstone fem idrotter, och ytterligare ett par idrotter som är på väg dit, en elitverksamhet på högsta nationella nivå och helt i klass med eller bättre jämfört med historiska uppställningar av Spårvägen. Men bredden på toppen har minskat då flera idrotter, som tidigare var på högsta nivå, har upphört att existera eller bedriver verksamheten långt från elitnivå.
Så svaret blir alltså – precis som DN:s svar om hela Sveriges idrotts elitframgångar – en splittrad bild. I Spårvägens fall är det många idrotter som är i nivå med eller bättre än tidigare historiskt framgångsrika årgångar. Men bredden på toppen, i form av antalet idrotter på högsta elitnivå, har minskat och det gäller framför allt i några av de stora lagidrotterna, fotboll, handboll och volleyboll, där Spårvägen för 20 – 30 år sedan var bland landets bästa för att idag, om de ens existerar, vara långt från elitnivå.
Anders Johrén
Ordförande i Spårvägens Alliansförening