En mer än 30-årig framgångssaga har tagit slut
Spårvägen började spela handboll 1940 men på herrsidan blev det aldrig något spel i högsta serien. Trots fusioner med bl.a. MP lades herrverksamheten ned i början av 1980-talet.
Spårvägens dam- och flickverksamhet blev däremot en mer än 30-årig framgångssaga. Från det att Spårvägen på allvar blev en elitklubb i mitten av 1980-talet var klubben en av Sveriges bästa handbollsföreningar för kvinnor, med tre SM i ute-handboll, en femte plats i maratontabellen för högsta serien och en juniorverksamhet av högsta klass. Den riktiga toppen, SM-final inomhus, nåddes aldrig och från mitten av 2010-talet var det ett sluttande plan som slutade med att Spårvägens handboll lades ned 2023.
Spårvägens handbollssektion bildades i november 1939 med Gösta Sundström, som några år senare skulle bli en av landets bästa längdhoppare, som förste ordförande. Herrlaget tränade två dagar i veckan i Eriksdalshallen och fick börja spela i klass 6.
1941 var handboll en av idrotterna i den mycket uppmärksammade ”jätteklubbmatchen” mellan Spårvägen och Hammarby. (övriga idrotter var bandy, brottning, bordtennis, skidor och skidorientering). Spårvägen vann handbollsmatchen, 17–4, men sammanlagt i alla idrotter blev det 6–6.
År 1946 blev Spårvägen korpmästare i Stockholm och 1947, då laget spelade i division 2, bärgades titeln som distriktsmästare trots att det fanns flera allsvenska lag (högsta serien) i Stockholm. Spårvägens herrlag spelade under alla år i någon av divisionerna 2, 3 eller 4.
Med spel långt ifrån Allsvenskan blev det matcher främst i Stockholmsområdet. Men tre år i följd, 1973–75, deltog Spårvägen, både med dam- och herrlag i Spandau-cupen i Väst-Berlin. 1974 anställdes den första konsulenten i sektionen, Mona Wahlgren.
MP/Spårvägen
Det fanns under 1970-talet många handbollsklubbar i Stockholm och flera olika klubbar gick samman. 1972 gick Södertörn och Spårvägen ihop för spel i division 2 under namnet Södertörn/Spårvägen som snart bara blev Spårvägen. 1979 var det Matteuspojkarna och Spårvägen som slog ihop sina verksamheter till MP/Spårvägen. Det betydde att Spårvägen, som säsongen tidigare spelat i division 4, nu som MP/Spårvägen fick ta MP:s plats i division 2 samtidigt som det tillkom en bred ungdomsverksamhet på pojksidan.
Men det blev aldrig någon succé. Redan första säsongen, 1979/80, åkte laget ur division 2, och efter några år försvann Spårvägen och hela verksamheten gick upp i MP. Någon mer herrhandboll blev det inte i Spårvägen. Något spel i högsta serien blev det heller aldrig för Spårvägens herrlag.
– Vi gick ihop med MP för att höja standarden, berättade Claes Swedenstedt, bl.a. ordförande i handbollssektionen 1984–90, 2022. Men vi hade svårt med tider i SL-hallen. Med både herr- och damlag blev det tight. Då herrlaget främst bestod av spelare som kom från MP och damlaget mest spelare från Spårvägen blev det naturligt att vi satsade mer på damerna och att Spårvägens herrar försvann.
Spårvägens damlag
På handbollssektionens årsmöte 16 augusti 1949 framförde huvudstyrelsen önskemål om att sektionen skulle börja med damhandboll. Ett första damlag i handboll bildades som till en början tränade i Norrhallens gymnastiksal för att sedan flytta till Medborgarhuset.
Det blev spel i framför allt korpen för Spårvägens damer. Första året gav tio segrar av tio möjliga med målskillnaden 95–16. På den tiden var det målsnålt (genomsnitt per match 9–2), och handbollsmatcher, även på herrsidan, slutade ofta med ensiffriga resultat. En match mot Kvinnliga IK från Gästrikland 1953 vann Spårvägen med 1–0(!).
Från 1951 anmäldes lag till de nationella serierna, bäst gick det 1953/54 då laget kom trea i klass 2 C av Stockholmsserien. Efter 1955 återgick Spårvägen till att enbart spela korphandboll, klubbmatcher och delta i Svenska och Nordiska Spårvägsmästerskapen och verksamheten var, vad gäller nationellt seriespel, vilande.
Kärrtorp/Spårvägen
Inför säsongen 1970/71 anslöt hela Kärrtorps HK:s damlag, som då spelade i division 2, till Spårvägen och laget spelade kvar i ”tvåan” under namnet Kärrtorps HK/Spårvägens GoIF. Precis som herrlaget spelades damernas matcher nu i SL-hallen.
Våren 1973 gick damlaget, som nu enbart hette Spårvägen, upp i högsta serien, Allsvenskan. För avancemang krävdes seger i sista matchen mot Lima, Malung. Med tio sekunder kvar av matchen, vid ledning 13–12 för Spårvägen, fick Malung en straff. Ulla Wahlström räddade straffen med en fotparad och Spårvägen var klart för Allsvenskan.
Det blev bara en ettårig visit i högsta serien, med endast en poäng på 18 matcher. Säsongen efter, 1974/75 åkte laget ur division 2 och under några år pendlade Spårvägen mellan division 2 och 3.
HK Spårvägen
År 1979 hade alltså MP och Spårvägen slagits ihop men det blev inte heller på damsidan någon succé. Det fanns för få spelare och nivån var inte tillräckligt hög. Inför 1984/85 hade allsvenska Silwing/Troja inre stridigheter och dålig ekonomi. Lösningen blev att Silwing/Troja lade ned sitt damlag och de flesta spelarna gick över till den nybildade Handbollsklubben Spårvägen. Det blev en juridiskt fristående klubb från Spårvägens GoIF (som fortfarande var en sammanhållen klubb), ett sätt att på ett formellt korrekt sätt ta över Silwing/Trojas plats i högsta serien, men den fick ett ekonomiskt bidrag från Spårvägen och räknades fortfarande som en del i spårvägsfamiljen. Klubben skulle återförenas, som en sektion i Spårvägen, redan året efter.
Under det nya elitlagets första år spreds matcher och träningar ut på fyra olika hallar, SL-hallen, Högdalshallen, Västertorpshallen och Eriksdalshallen. Från hösten 1985 var det SL-hallen som, i alla avseenden, var hemmaarenan.
De första säsongerna i högsta serien hade Spårvägen stadigt placeringar mellan 6 och 8 (av tio lag). 1991 klarade sig laget kvar via kvalspel. 1992 blev det SM-slutspel, Spårvägen vann kvartsfinalen mot Polisen men det blev förlust i semifinalen mot Skånela i det som sågs som en moralisk final, Skånela vann finalen lätt mot Sävsjö.
Tre gånger svenska utemästare
År 1994 vann Spårvägen sin största framgång, SM-titeln i utehandboll. I SM-finalen på Gubbängsfältet i Stockholm besegrades Skånela med 16–13 (5–9 i halvtid). Det var tredje gången gillt för Spårvägen som hade förlorat finalen två år i rad mot just Skånela. ”Vi kom igång med vårt kontringsspel efter pausen och då hängde motståndarna inte med”, sade Spårvägens avgående tränare Tomas Ryde till Dagens Nyheter.
År 1995 försvarade Spårvägen sitt SM-guld i utehandboll på Gubbängsfältet i Stockholm. Precis som föregående år var det Skånela som besegrades i finalen, nu 15–12. Det var fjärde året i rad lagen möttes i final. Spårvägen låg länge under innan laget gjorde ett ryck i andra halvleken och gjorde fem raka mål, från 7–9 till 12–9.
Spårvägen vann även ett tredje raka SM-guld i utehandboll, 1996. I finalen denna gång besegrades Skuru med 22–20 efter förlängning sedan Skuru gått från 15–20 till 20–20.
Några veckor tidigare hade Spårvägen blivit svenska juniormästare efter finalseger mot Irsta.
Fyra SM-semifinaler men ingen SM-final
Spårvägen gick under sina år i högsta serien till fyra SM-semifinaler men aldrig någon SM-final. Störst uppmärksamhet fick kanske semifinalen 1996 då Spårvägen, efter klar förlust i första matchen mot Sävsjö, kunde vinna med 17–16 i SL-hallen, avgörande målet i matchens absolut sista sekund av Malin Karlsson. Det var Sävsjös blott andra förlust under hela säsongen. Det räckte dock inte längre till en tredje och avgörande match i Sävsjö, som småländskorna vann. Närmare än så kom aldrig Spårvägen en SM-final. Samma sommar blev Spårvägen inbjudet till Atlanta för tio dagars sparring mot det amerikanska OS-laget.
Under hela 1990-talet och några år in på 2000-talet spelades den högsta serien i två halvor där de (vanligtvis) åtta bästa lagen fortsatte i Elitserien efter jul medan de sämre lagen fick spela en Allsvenska för att kvalificera sig till kommande säsongs högsta serie. Vid fyra tillfällen var Spårvägen tvunget att ta den vägen efter att inte ha kvalificerat sig bland de åtta bästa. Tre gånger återtogs platsen i högsta serien omgående. En gång, efter säsongen 1996/97, fick Spårvägen spela ett år i en lägre division innan platsen i högsta serien togs tillbaka.
Spårvägen var under alla dessa år, från mitten av 1980-talet och 30 år framåt, en av svensk damhandbolls bästa klubbar. Det uppnåddes genom en stark flickverksamhet, som levererade många spelare till A-laget, men också genom en satsning på duktiga tränare där Tomas Ryde var den bäste och mest respekterade och att kunna erbjuda goda tränaruppställningar var ofta ett viktigt argument när nya spelare skulle värvas. I och med att Tomas samtidigt, 1990–94, var Sveriges förbundskapten och som sådan gärna tog ut ”egna spelare” till landslaget, var det många som såg ökade landslagsmöjligheter genom att spela i Spårvägen. Att Spårvägen fick med många spelare i landslaget berottde inte alltid på att de var så mycket bättre än andra spelare, men genom att Tomas kunde se dem träna och spela nästan dagligen i Spårvägen fick han en bättre uppfattning om de egna spelarnas styrkor och svagheter. Men framför allt kunde spel under Tomas ledning innebära en utveckling i spelkvalitet från allsvensk nivå till landslagsnivå. De ekonomiska resurser som fanns lades alltså framför allt på tränarna, några större ekonomiska ersättningar till spelare fanns aldrig.
Stark ungdomsverksamhet
Så sent som i mitten av 1980-talet hade Spårvägen tre damlag men inga flicklag. Monica Andersson, Spårvägen Handbolls starka kvinna från mitten av 1980-talet och ett 15-tal år framåt, såg tillsammans med Esse Wegefors till att starta en seriös ungdomsverksamhet på flicksidan med rekryteringsbas framför allt i Skarpnäck och i Älvsjö. Det var ett målmedvetet arbete som efter många år gjorde Spårvägen till Stockholms bästa klubb på flicksidan, tillsammans med Skuru.
– Det fanns inga träningstider i SL-hallen där seniorlaget spelade men vi lyckades få ett samarbete med kyrkan i Skarpnäck som hade en lokal som vi kunde använda till vår första handbollsskola, berättade Monica Andersson 2023. Anna-Lena Pihl blev vår första ungdomstränare. Sedan fick vi tag på träningstider i skolor både i Liseberg och i Hägersten och vi lyckades till och med få enstaka tider i SL-hallen.
År 1989 fanns ett tiotal flicklag, två år senare ett dussin och ytterligare fem år senare fanns 16 flicklag. 1993 gick 16-årslaget (födda 1977) till flickallsvenskan där det året efter blev brons. Spårvägen vann totalt två JSM-guld, utomhus 1986 och inomhus 1996. Spårvägens samarbetsklubb Team Stockholm blev svenska USM-mästare både säsongerna 2012/13 (spelare födda 1994/95) och 2013/14 (födda 1995/96).
Med tiden lades allt mindre kraft på flickverksamheten. Färre spelare rekryterades, färre lag sattes upp, och när seniorlaget åkte ur den näst högsta divisionen 2019 fanns bara ett ungdomslag med flickor födda 2004. Det som tjugo år tidigare varit Sveriges bästa flickverksamhet, och även volymmässigt varit på en mycket hög nivå, var i slutet av 2010-talet på väg att helt upphöra att existera.
Nya samarbeten
År 2005 startades ett samarbete med division 1-laget AIK, där Spårvägen kunde låta spelare utvecklas till elitseriespel samtidigt som AIK fick hjälp med gemensamma träningar och lägersamverkan. Senare satte klubbarna upp ett gemensamt lag i division 2, vid sidan av Spårvägens ordinarie elitserielag.
2008 fanns långt gångna planer på ett samarbete mellan Spårvägen och Hammarby IF:s damsektion. Det sprack p.g.a. att Hammarby i sista stund tackade nej. Istället ingick Spårvägen ett samarbetsavtal med division 1-laget BK Söder som innebar utbyte av spelarna mellan klubbarna. 2012 blev det ett nytt samarbete, med Huddinge denna gång, i form av Team Stockholm, ett lag som senare skulle heta Spårhunden/Team Stockholm och som då var ett rent utvecklingslag till Spårvägen.
Landslagsspelare och proffs
Åtskilliga spårvägsspelare har representerat Sverige i landslaget, när de spelat i Spårvägen: Isabelle Andersson, Evelina Eriksson, Mathilda Lundström, Ulrika Olsson, Andrea Johansson, Melissa Petrén, Emma Ekenman-Fernis, Johanna Jansson, Matilda Boson, Filippa Idéhn, Terese Krantz, Malin Hörnell, Patricia Löfberg, Anna-Lena Pihl, Helena Andersson, Christina Ström, Rose-Marie Myhr (Nilsson), Cecilia Ågren, Malin Karlsson, Camilla Eriksson, Gun Meskanen, Christina Pettersson Hellgren, Maria Bresell och Mia Hodin. Fem av spelarna har spelat över 100 landskamper, om än inte alla som spårvägare: Matilda Boson (210), Filippa Idéhn (131) Christina Pettersson Hellgren (123), Anna-Lena Pihl (122) och Cecilia Ågren (116). Ulrika Olsson vann Elitseriens skytteliga 2014/15 med 145 mål. Lägg till att Alexandra Domeij blev världsmästare för juniorer 2010 med Camilla Eriksson som förbundskapten.
Under åren har ett antal spelare lämnat Spårvägen för att bli proffs i utlandet. Den förste att lämna var Lena Zachrisson som 1984 blev proffs i italienska Brixen. Camilla Eriksson gick 1996 till danska Ikast, Cecilia Ågren gick vidare till Köpenhamn, 2001 blev Helena Andersson proffs i Danmark, 2007 blev även Terese Krantz proffs i Danmark och 2015 gick Ulrika Olsson till Vipers Kristiansand i Norge.
Slutet på en 32 år lång resa
SL-hallen hade varit Spårvägens hemmaplan ända sedan början av 1970-talet. När Spårvägen, i alla idrotter utom i bordtennis, 2008 var tvunget att lämna SL-hallen tog det några år med olika hemmaplaner innan klubben fick Brännkyrkahallen som ny hemmaplan. Där fick A-laget en del träningstider men ungdomslagen fick ofta träna på andra ställen. Där blev det aldrig lika smidigt med träningstider som det hade varit i SL-hallen, där hade funnits en gemenskap mellan ungdomslag och elitlag, och när Spårvägen inte fick vara kvar i SL-hallen försvann navet och hjärtat i verksamheten. Det bidrog till att Spårvägen hamnade allt längre ut på ett sluttande plan.
Våren 2016 tog en 32 år lång resa för Spårvägens elithandboll slut. Precis som i Spårvägens första säsong i högsta serien 1973/74 förlorade laget alla matcher utom en. Den här gången var det först i sista matchen som Spårvägen undgick ödet att förlora samtliga matcher då det blev vinst, 22–19, mot Önnerud
Ordföranden Kjell Windahl skrev i Spårvägen Sport att ”Spårvägen ska åter till finrummet så snart som möjligt”. Men det blev istället en fortsatt utförsbacke där Spårvägen fick kämpa för att hänga kvar i Allsvenskan, den då näst högsta serien.
Säsongen 2018/19 åkte Spårvägen ur Allsvenskan och säsongen efter, 2019/20, slutade med en åttondeplats i div 1 Norra. Inför den följande säsongen fylldes laget på med nya ledare och spelare och det såg väldigt lovande ut. Plötsligt meddelades dock att styrelsen lagt ned laget och kvar i klubben fanns bara ett 16-års flicklag. Skälet till den plötsliga nedläggning var hallfrågan. Spårvägen hade bara ett fåtal sena kvällstider och det gick inte att behålla ett elitmässigt lag under de premisserna. Stockholm har, och hade i början av 2020-talet, en skriande brist på hallar för den här typen av idrotter.
2020-talet
När säsongen 2020/21 startade hade Spårvägen, som en gång i tiden haft närmare 20 lag i olika åldrar, ett enda lag. Det var ett F16-lag som hade varit väldigt framgångsrikt i sina ungdomsklasser men som nu fick spela både i juniorserierna och den lägsta seniorserien (dit Spårvägen flyttats).
Efter säsongen 2022/23, då det tidigare F16-laget utgjorde stommen till det A-lag som i samarbete med GT Söder spelade i Division 3 östra, lade Spårvägen ned sin handboll. Styrelsen pekade framför allt på bristen på träningstider som den främsta orsaken till att Spårvägens främsta lagidrott genom alla tider var tvungen att läggas ned.
Det blev aldrig något inomhus-SM
Det blev under Spårvägens storhetstid tre guld på ute-SM, två JSM-guld, och 32 år i högsta serien. Spårvägen vann även SM-guld för trim-lag, alltså veteraner över 35 år, både 2006 och 2011. Men det blev aldrig något guld på inomhus-SM, det som ändå räknas som det stora SM:et i handboll.
Varför nådde då Spårvägen aldrig ända fram och, framför allt, varför överlevde inte Spårvägen som elitklubb?
Den viktigaste orsaken till nedgången som de ansvariga på 2020-talet lyfte fram var bristen på träningstider. Det var det som angavs som orsak till att seniorlaget lades ned 2020 (samtidigt som ett 16-årslag fick ta en plats den lägsta seniorserien). Och visst var förlusten 2008 av SL-hallen som hemmaplan och träningsarena ett hårt slag för Spårvägens handboll, precis som det var för andra spårvägsidrotter.
Men det är alltför lätt att skylla nedgången enbart på brist på träningstider. Det var brist på träningstider även på 1980-talet, när Spårvägen med små medel och utan träningstider i ”riktiga” idrottshallar, etablerade en flickverksamhet som med tiden blev Sveriges bästa. När Spårvägen under 2000-talet i allt mindre omfattning satte upp nya flicklag blev också underlaget till seniorlaget allt svagare. Utan påfyllnad av egna ungdomar vilar ett seniorlags framgångar på värvning av spelare från andra klubbar. När varken ekonomiska resurser eller tränarnamn kunde locka elitspelare så hamnar en förening i en ond cirkel. Det var där Spårvägens handboll hamnade under 2010-talet.
Anders Olsson, tränare och assisterande tränare i Spårvägen 1991–99, ger sin bild av hur Spårvägen både kunde bli ett av Sveriges bästa lag på 1990-talet och hur det sedan kunde gå så illa att klubben upphörde att existera:
– På 1990-talet hade vi Tomas Ryde som tränare, han var samtidigt förbundskapten och lockade många spelare till klubben. Vi hade samtidigt en bra klass på våra ungdoms- och juniorlag, med bl.a. final på JSM två år i rad, så vi hade många duktiga unga spelare som sökte sig till Spårvägen. Vi blev Sveriges bästa flickklubb under flera år och något år även bästa ungdomsklubb trots att vi inte hade någon pojkverksamhet. Men vi hade inte ekonomi för att bli allra bäst och vi hade en liten hall, små publikintäkter och nästan inga sponsorer. Vi drev ett elitlag med budgetpengar. Hade vi haft samma resurser som andra lag hade vi kommit längre. Nu satsade klubben de pengar som fanns på en kvalificerad tränare och fick duktiga spelare på köpet. På den tiden (1990-talet) var det också tuff konkurrens om spelarna med fem elitlag från Stockholmsområdet.
– De som tog över efter Monica Andersson fokuserade på A-laget och tappade ungdomssidan. Därmed kom inga spelare underifrån och utan en etablerad A-lagstränare som kunde locka spelare fanns det inte mycket kvar. Spårvägen hankade sig kvar några år med olika samarbeten men det var ettåriga lösningar. Det var jobbigt att från sidan se Spårvägen gå ned. Jag lade ned själ och hjärta i närmare åtta år, det känns jättetråkigt.
Monica Andersson var den som framför allt byggde upp ungdomsverksamheten, med tre fungerande upptagningsområden (Skarpnäck, Liseberg och Hägersten), och med den följde också ett framgångsrik seniorlag. Kicki Jälmeståhl fortsatte att bygga på det som Monica med flera hade etablerat. Hade Monicas och Kickis fantastiska energi och kompetenser kunnat förenas hade Spårvägen förmodligen fått ännu större framgångar och kanske även på 2020-talet varit en kraft att räkna med i svensk damhandboll.
Anders Johrén (2023)
Spårvägens svenska utemästare 1994
Kvartsfinal: Spårvägen–Tyresö HF 19–9. Semifinal: Spårvägen–Warta 23–15. Final: Spårvägen–Skånela 16–13 (5–9).
Mästarna: Kicki Ström, Kristina Jansson, Diana Eriksson – Lalla Andreini, Therése Askell, Astrid Björklund, Mia Hodin, Lotta Jädeby, Malin Karlsson, Gun Meskanen, Christina Pettersson, Åsa Wijkström, Cecilia Ågren. Tränare: Monica Bergman och Tomas Ryde.
Spårvägens svenska utemästare 1995
Kvartsfinal: Spårvägen–Polisen 22–12. Semifinal: Spårvägen–Skuru 16–5. Final: Spårvägen–Skånela 15–12.
Mästarna: Kicki Ström – Lalla Andreini, Helena Andersson, Therése Askell, Anna Cardesjö, Camilla Eriksson, Mia Hodin, Carina Johansson, Lotta Jädeby, Malin Karlsson, Anneli Sax, Guri Sörli, Åsa Wijkström, Cecilia Ågren. Tränare: Monica Bergman och Tomas Ryde.
Spårvägens svenska utemästare 1996
Kvartsfinal: Spårvägen–Skånela 17–14. Semifinal: Spårvägen–Polisen 21–16. Final: Spårvägen–Skuru 22–20 efter förlängning.
Mästarna: Malin Isgren, Kicki Ström – Helena Andersson, Anna Gransten, Marie Gransten, Lotta Jädeby, Anna Karlsson, Malin Karlsson, Anneli Sax, Åsa Wijkström, Cecilia Wicander, Cecilia Ågren. Tränare: Anders Olsson och Monica Bergman.
Svenska mästare i Spårvägen:
Kicki Ström 3 (1994, 1995, 1996).
Lotta Jädeby 3 (1994, 1995, 1996).
Malin Karlsson 3 (1994, 1995, 1996).
Åsa Wijkström 3 (1994, 1995, 1996).
Cecilia Ågren 3 (1994, 1995, 1996).
Lalla Andreini 2 (1994, 1995).
Therése Askell 2 (1994, 1995).
Mia Hodin 2 (1994, 1995)
Helena Andersson 2 (1995, 1996)
Anneli Sax 2 (1995, 1996).
Christina Jansson 1 (1994).
Diana Eriksson 1 (1994).
Astrid Björklund 1 (1994).
Gun Meskanen 1 (1994).
Christina Pettersson 1 (1994).
Anna Cardesjö 1 (1995).
Camilla Eriksson 1 (1995).
Carina Johansson 1 (1995).
Guri Sörli 1 (1995).
Malin Isgren 1 (1996).
Anna Gransten 1 (1996).
Marie Gransten 1 (1996).
Anna Karlsson 1 (1996).
Cecilia Wicander 1 (1996).
Totalt 24 svenska mästare.