Stockholm 31 juli 2023
Simningen har just avslutat sitt världsmästerskap, friidrotten sitt svenska mästerskap. Juli och augusti brukar av hävd vara den olympiska rörelsens två huvudidrotters viktigaste månader samtidigt som många andra idrotter tar det som lugnast då.
De två spårvägsidrotter som i början av 2020-talet uppvisar störst elitframgångar är just simning och friidrott. På VM-simningarna var förstås Sarah Sjöström, tävlande för Södertörn, med dubbla guld och ett världsrekord, den stora stjärnan. Men även Spårvägens Michelle Coleman visade med sina två sjundeplatser att hon tillhör den yppersta världseliten. Det har hon för övrigt gjort under de snart tio år som hon har representerat Spårvägen. Förutom Michelle representerades Spårvägen även av Robin Hanson och Isak Eliasson samt inte att förglömma förbundskapten Martina Aronsson som är väldigt mycket spårvägare. Hennes pappa Ensio är för övrigt hedersordförande i Spårvägen Simning och ledamot i Spårvägens Alliansstyrelse.
Spårvägen fick ”bara” två svenska mästare under friidrotts-SM i Söderhamn, Daniel Ståhl i diskus och Emil Danielsson på 5000 m. Jag skriver ”bara” för till dessa segrare kan vi lägga inte mindre än sex stycken SM-tvåor och ytterligare ett antal bronsmedaljer. Med alla dessa topplaceringar som grund kunde Spårvägen vinna det åtråvärda SM-standaret på den manliga sidan, 96 poäng med Hässelby på andra plats med 87. Tillsammans med Lag-SM, där Spårvägens herrar kom tvåa efter Hässelby, är SM-standaret betyget på en friidrottsklubbs elitverksamhet. Huruvida det är Spårvägen eller Hässelby som kan kallas sig Sveriges mest framgångsrika friidrottsklubb 2023 på herrsidan kanske kan avgöras på VM i Budapest i slutet av augusti?
Även om det framför allt är i Spårvägen Simning och Spårvägen Friidrott som vi hittar aktiva i eller i närheten av den absoluta världstoppen har vi förstås flera andra spårvägsföreningar som arbetar hårt för att få fram idrottare i världsklass samtidigt som de verkar för en bred ungdomsverksamhet. Spårvägen Brottning, Spårvägen Bordtennis, Spårvägen Badminton och Spårvägen Tyngdlyftning har alla ungdomsverksamheter som uppfyller både bredd- och elitkriterier och som dessutom har ambitionen att behålla de ungdomar som når, eller kan nå, hela vägen. Det har kommit fram världsmästare eller aktiva i närheten av världstoppen i dessa föreningar tidigare och jag är övertygad om att vi kommer att få se fler blivande världsmästare som fostras i någon av dess spårvägsföreningar. Även Spårvägen Tennis och Spårvägen Fotboll, som dock inte har samma spets på sin elitverksamhet, och Spårvägen Brasiliansk Jiu-Jitsu, som bara har funnits i knappt tre år och på den tiden ännu inte hunnit sätta några större avtryck bland landets elit i sporten, har framgångsrika ungdomsverksamheter.
Vi har ju ytterligare några spårvägsidrotter, framför allt cykel och volleyboll, men där är inriktningen på verksamheterna något annorlunda än i tidigare uppräknade sporter.
Om ganska precis ett år invigs OS i Paris. Olympiska spelen är ju, trots den gamla OS-fadern Perre de Coubertins devis om ”att det viktigaste inte är att segra utan att kämpa väl”, en träffpunkt för världens bästa elitidrottare och vinnarskallar, några andra gör sig icke besvär. Bland alla dessa elitidrottare kan vi redan nu konstatera att åtminstone två kommer att vara spårvägare. Michelle Colemans VM-insatser gör henne kvalificerad och även Daniel Ståhl kommer att finnas med i startlistorna givet att inga skador sätter stopp. Vi hoppas givetvis att fler spårvägare kommer med. Närmast att kunna ta en OS-plats torde simmarna Robin Hanson, Isak Eliasson och kanske Samuel Törnqvist vara, liksom friidrottaren Emil Danielsson. Men på ett år hinner mycket hända. Nya stjärnor hinner tändas, och några andra hinner slockna. Vi vet inte hur det kommer att gå, förutom att historien sällan upprepar sig. Men det är väl en av alla tjusningar med den idrott som vi alla älskar.
Anders Johrén
Ordförande i Spårvägens Alliansförening