Stockholm 9 oktober 2020
Det är nu snart åtta månader sedan Sverige stängde ned på grund av Corona-pandemin. Först var det högst 500 personer som fick samlas, snart därefter sänktes gränsen till 50.
Det dröjde tre månader, till mitten av juni, innan idrotten på allvar fick genomföra matcher och tävlingar, under strikta förhållningsregler. Förutom några enstaka exempel, som när Örebro SK ställde upp med förkylda spelare i en allsvensk fotbollsmatch, tyder allt på att idrottsrörelsen har tagit sitt ansvar och uppfyllt det regelverk som har satts upp.
Det fanns förhoppningar om att 50-personersregeln inom kort skulle ökas till 500 men med tanke på den ökande smittspridningen som vi i början och mitten av oktober ser i samhället var det inte helt oväntat att den ökningen inte skulle tillåtas.
Jag inser att det är svårt att anpassa regelverk till enskilda arrangemang med speciella förutsättningar men nog blir det märkligt när motionsevenemang som Spårvägen friidrott, tillsammans med Hässelby SK i klubbarnas gemensamma Marathongruppen, arrangerar inte är i närheten av att kunna genomföras. Jag tänker på ett evenemang som Tjurruset, med en tio kilometer lång bana ute i skog och mark. Där skulle ett upplägg över en hel dag kunna vara att fem personer startar varje halvminut, totalt kan då 5000 deltagare genomföra evenemanget under en dag där var och en får ett genomsnittligt avstånd till både framförvarande och bakåtvarande löpare på cirka 15 meter. En Coronasäkrad start- och målprocedur liksom bortmotande av eventuella åskådare vid start- och målområde skulle innebära att kontaktytorna för respektive deltagare blir minimala. Dessutom torde ingen av dessa deltagare ens tänka tanken på att vara med om de skulle känna sig det minsta krassliga. Men det spelar ingen roll att deltagarna sprids ut på ett tio kilometer stort område eller att de fördelas ut på kanske åtta eller tio timmar där var och en kan ha 15 meter eller mer till sitt alldeles egna förfogande. Det är en strikt 50-personersgräns som råder.
I de stora publiksporterna, i de stora arenorna, ter det sig lika märkligt. När Sverige spelar fotbollslandskamp på Friends Arena, som kan ta in 50 000 åskådare, kan alltså endast var 1000:e plats användas och förmodligen inte ens det då de båda lagen och alla personer inklusive media runt trupperna torde vida överstiga 50 personer.
På motsvarande sätt skriker kulturlivet. Gunilla Brodrej skrev en debattartikel i Expressen (8 oktober) om ”den absurda publikbegränsningen” där hon i en överfull tunnelbana på väg till Dramaten kunde åka tätt packad med mängder av okända människor men väl inne på Dramaten fick det sitta en person på var 15:e stol (Dramaten har plats för 770 personer). Det var särskilda instruktioner i vilken turordning de fåtaliga åskådarna fick lämna sina platser i pausen. Samtidigt, som Brodrej också skriver, satt samma morgon Lotta Knutsson i SVT:s morgonstudio och tipsade om att omgående boka vinterresor till när och fjärran.
Det tycks som att vi lever i parallella världar. Kultur- och idrottslivet lever i en värld där 50 personer gäller strikt oavsett hur stort området är, oavsett hur lång tid som deltagande personer fördelas ut på och oavsett hur många kvadratmeter varje person har till sitt alldeles eget förfogande. Det övriga livet lever i en annan värld där vi fortsätter att trängas på tunnelbanor, där vi kan sätta oss i ett flygplan tillsammans med andra människor, om än med munskydd på, där vi kan gå på knökfulla restauranger och där vi, samtidigt som Sverige spelar landskamp på Friends Arena inför noll åskådare, kan gå på Mall of Scandinavia, mindre än hundra meter bort, tillsammans med ett obegränsat antal andra besökare.
Sätt gärna hårda restriktioner för att motta smittspridningen. Men låt de som kan sprida ut deltagare och åskådare på ett smittsäkert sätt göra det. Annars är det många verksamheter som inte finns kvar när restriktionerna en dag kommer att hävas.
Anders Johrén
Ordförande i Spårvägens Alliansförening