Stockholm 13 mars 2020
En dryg vecka efter att undertecknad gått in som ordförande i Spårvägens Alliansförening står svensk idrott inför sin värsta kris någonsin. Idrott efter idrott stänger ned sina verksamheter. Först var det de stora publiksporterna, som ishockey, basket m.fl. Sedan har många andra idrotter följt med och tävlingsverksamheterna har i många fall nästan stannat upp. Så även i flera av våra spårvägsföreningar. Inom Spårvägen friidrott, som jag känner bäst, har alla träningsläger ställts in (det var ett flertal sådana planerade till sydligare breddgrader framåt Påsk) och framför allt har hela den ekonomiska basen för Spårvägen friidrotts verksamhet, alla de arrangemang som Marathongruppen genomför, hamnat i rejäl gungning. Redan har ett evenemang med 5000 deltagare ställts in (Premiärmilen) och fler lär komma. Det är inte bara Spårvägen friidrott som har drabbats. Tävlingar ställs in i bl.a. simning, brottning och fler inställda evenemang i andra idrotter lär följa. Även idrottsskolor, som förutom aktivering och rekrytering av ungdomar också är intäktsbringande aktiviter i våra föreningar, finns i farozonen.
I ett större perspektiv är förstås idrottens kris en liten fråga. När människors liv är i fara, när mängder av företag får stänga ned och människors försörjning sätts på spel, ska vi inom idrotts- och spårvägsrörelsen inte klaga alltför mycket. Vi kommer att komma igenom även denna kris även om (idrotts)världen kanske aldrig blir riktigt densamma.
Idrottens värsta kris någonsin? Jo, så är det nog, i alla fall i Sverige. Det närmaste vi kan komma till detta är under tiden för Andra världskriget. När Tyskland gick in i Danmark och Norge den 9 april 1940 stängdes det mesta av svensk idrott ned under några veckor. Den allsvenska fotbollen ställdes in, och en stor del av alla elitidrottsmän (idrott var mest för män på den tiden), de flesta var i ”rätt” ålder för att försvara rikets gränser, blev inkallade till militärtjänst. I övriga Europa, i de länder som möttes på slagfälten, ställdes förstås nästan all idrott in. Inga olympiska spel (som skulle ha avgjorts i Helsingfors 1940 och London 1944), nästan inga mästerskap, varken nationella eller internationella, arrangerades i några krigförande länder även om Sverige faktiskt spelade fotbollslandskamp mot Tyskland, i Berlin, så sent som i september 1942. I det skonade Sverige togs idrotten snabbt upp igen även om det i många tävlingar var åtskilliga återbud p.g.a. militärtjänstgöringar. Då var Idrottssverige förlamat i ett par veckor, det lär bli längre tid än så denna gång med Coronaviruset.
I skrivande stund, 13 mars 2020, vet nog ingen hur länge detta stopp kommer att vara. Vi får alla bidra till att göra vad vi kan för att förhindra att viruset sprider sig ytterligare samtidigt som vi får förbereda oss för den dag då vi åter kan fokusera på våra idrottstävlingar.
Spårvägens 2019 var ett av de bättre åren i klubbens historia, kanske det allra bästa, med ett fantastiskt 100-årsfirande, en världsmästare i friidrott, en simförening som vann elva SM-guld, en bordtennisförening som volymmässigt är Sveriges största, en tyngdlyftningsförening som är Sveriges främsta på ungdomssidan, en europamästare i terränglöpning och mycket, mycket mer.
Två och en halv månader in på 2020 har pendeln svängt så mycket den kan. Vår Europamästare i terränglöpning, Robel Fsiha, har lämnat ett positivt dopningsprov och från mitten av mars är det mesta av svensk idrott satt på sparlåga.
Men oavsett vilka tävlingar som kommer att genomföras i vår, sommar och höst, det är något som ligger utanför Spårvägens kontroll, räknar vi med att spårvägare i alla våra olika idrotter så småningom kan fokusera på sin idrott och komma väl förberedda till framtidens prövningar.
Gott mod och lycka till alla spårvägare.
Anders Johrén
Ordförande i Spårvägens Alliansförening