Vid 100-årsfesten hedrades Jan-Erik Nordström som ”Århundradets spårvägsledare” inom friidrotten. Alldenstund denna person råkar vara jag själv, Jan-Erik, som också skriver detta, får det bli ur mitt perspektiv.
Det finns många spårvägsledare genom årens lopp, som ur ren friidrottslig synvinkel är betydlig mer meriterade än jag är. Men det som hände för 50 år sedan och ligger till grund för utmärkelsen var omvälvande, ett startskott som fick till följd att friidrottssektionen kom att utvecklas från en (närmast) korpklubb till en elitförening; idrottsligt, ekonomiskt och administrativt. Det kan också ha varit en skillnad för sektionen mellan att fortsatt finnas eller försvinna som friidrottsklubb.
Vi som låg bakom den nya inriktningen var ett gäng mestadels unga, oerfarna och okända, men entusiastiska ledare och som mest entusiastisk har jag då tydligen betraktats.