Sonny Broman – femfaldig svensk mästare och OS-guldmedaljörbesegrare
Sonny Broman blev svensk mästare för Spårvägen fem gånger, två i fristilens lättare klasser, en gång i grekisk romersk och två gånger i Spårvägens fristilslag som vann Lag-SM 1983 och 1984. Allra störst kanske segern mot OS-mästaren Pascuale Passarelli var. Efter den aktiva tiden har Sonny fortsatt att arbeta för svensk brottning.
Sonny Bromans pappa Rune var en duktig brottare i Spårvägen i slutet av 1950- och början av 1960-talet så det var naturligt att Sonny kom att prova på pappans favoritsport i tidig ålder.
– Jag följde med pappa ner och lekte med hantlarna, mindes Sonny 2020. Min första medalj var KM 1967. Jag bodde mittemot Brännkyrkahallen så det var nära ner till SL-hallen där Spårvägen tränade.
Sonny gick hela vägen från ungdomsbrottare upp till den yppersta svenska eliten. Han vann sitt första SM-guld, i 48-kilosklassen, bara ett par veckor efter att han fyllt 18 år. Han finalslog då Kent Andersson med 5–2. Kent tävlade då för Väsby men kom sedan att brottas många år för Spårvägen.
Sonny upprepade bedriften året efter, då i 52-kilosklassen, efter finalseger mot Stig-Åke Lundell från Linköping. Tre år senare vann han sitt första SM i grekisk romersk stil efter en holmgång i finalen mot Kent-Olle Johansson från Ballingslöv. Dagens Nyheter skrev: ”Redan efter tio sekunder fick Sonny en skalle i ansiktet av skåningen och sen svarade Sonny med samma mynt. Den första perioden handlade mer om slagsmål än brottning men till slut lyckades domarna lugna ner de båda stridstupparna.”
Sonny ledde med 4–0 efter en period, men i slutperioden dominerade skåningen och det var på vippen att mästerskapet gått Sonny ur händerna.
– Skönt att jag äntligen lyckades ta ett SM i den antika stilen, sade Sonny till DN.
Vid sidan av sina tre individuella SM-guld vann Sonny många SM-silver och även några SM-brons. Spårvägen, med Sonny i laget, vann Lag-SM i fristil 1984. Spårvägen var en mycket framgångsrik brottarklubb under 1980-talet.
– Vi hade en vinnarkultur i klubben, vi skulle bara vinna. Det var vi mot övriga Sverige. Vi hade jättebra sparring och bra konkurrens. Mina styrkor var en mycket bra kondition och jag var väldigt envis. Tyskmaran fungerade hela vägen upp i världseliten. Börje Öberg var tränare hela vägen i grekisk romersk stil. Men när vi var på landslagsläger tog vi med oss hem det vi lärde oss.
Från sin framgångsrika karriär är det två segrar mot internationella mästare som Sonny minns med mest välbehag:
– Jag vann mot europamästaren 1986, ungraren Árpád Sipos, i en landskamp i Örebro. Jag låg under med 6–1 när jag slog nacksving som jag vann på.
– Och så slog jag Pascuale Passarelli, västtysken som vann OS 1984 efter att ha legat i brygga i 90 sekunder. Jag mötte honom i Klippan cup, vann med 6–3 efter att ha slagit ett jäkla bra kryss på honom.
Sonny kunde alltså vinna mot internationella mästare men han fick aldrig den stora internationella fullträffen. Han blev skadad innan OS 1984 (där ju alla de bästa öststatarna aldrig kom till start) och på EM 1982 i Varna mötte han de två bästa i de första matcherna. Däremot blev han nordisk mästare ett flertal gånger.
Sonny avslutade sin elitkarriär innan han fyllt 27 (”jag slutade för tidigt”), och flyttade till Dalarna där han under många år har varit tränare i Domnarvets BK. Men han kom tillbaka till Spårvägen under ett år i slutet av 1990-talet och tränade de kommande världsbrottarna Ara Abrahamian, Martin Lidberg, Jimmy Lidberg och Jimmy Samuelsson. ”Jag var nog bättre som tränare än som aktiv”, menar Sonny som också under några år på 2010-talet varit förbundskapten för pojk-, ungdoms-, U23 och seniorlandslaget i fristil och även haft tjejlandslaget under några år kring 2000. Allt vid sidan av det ordinarie arbetet som lärare. Han har dessutom varit fystränare i Dalkurd när laget var på väg upp till fotbollsallsvenskan och det var Sonny som var Gunde Svans tränare när Gunde förberedde sig för match mot Frank Andersson i TV-serien ”I huvudet på Gunde Svan”.
En utmärkelse som Sonny gärna framhåller är Spårvägens ESSIVOS hederspris som han fick i slutet av 1970-talet, som Spårvägens bästa idrottsman. ”Det var mycket häftigt, jag fick komma till Blåsut där det satt massor av gamla spårvägsveteraner som applåderade när jag fick priset”.
Det var med stolthet i rösten som Sonny berättade om det priset. Stolta kan Spårvägen vara som har haft Sonny Broman som en av sina stora brottare i leden.
Fullständigt namn: Sonny Carl Broman.
Född: 14 november 1960.
Familj: fru Terése, barnen Alexander (f 1997), Freddy (f 2000) och Fia (f 2003).
Idrottssläkting: pappa Rune (Sverigeeliten i brottning i slutet av 1950-talet och början av 1960-talet).
Längd/matchvikt: 171 cm, 48–57 kg (spårvägstiden), 68–70 kg (efter spårvägstiden).
Bästa spårvägskamrater: Clas Axelsson, Roger Öberg, Patrik Kjellberg m.fl.
Bott: Midsommarkransen, Sätra, Brandbergen, Trollbäcken, Midsommarkransen (1980–87), Borlänge (1987–2014), Mockfjärd (2014–).
Arbete: elektriker, matematik- och idrottslärare (Djuråsskolan, 2000–).
Klubbar: Spårvägens GoIF (1967–87). Domnarvets BK (i serielaget, 1988–92).
SM-guld: 1978 (fristil, lätt flugvikt 48 kg), 1979 (fristil, flugvikt 52 kg), 1982 (grekisk romersk stil, bantamvikt 57 kg), 1983 och 1984 (lagmästare i fristil).
Spårvägens SM-guld nummer 100, 111, 134, 153 (lag) och 166 (lag).
Anders Johrén (2020)
