Pär Wallin – en av Spårvägen Friidrotts allra främsta
Under en 15-årsperiod från mitten av 1970-talet till början av 90-talet sprang Pär Wallin hem bland annat sex individuella SM-guld på 5000 och 10 000 m, deltog i en rad landskamper med segern på 10 000 m på Finnkampen 1977 som den största prestationen, och representerade Sverige i åtta terräng-VM. Han har vunnit Barcelona Marathon och har en andraplats i Stockholm Marathon från 1986. Här ger vännen Lasse Hagström ett personligt porträtt av Pär Wallin.
En av de främsta genom tiderna
Pär Wallin är en av Spårvägens allra främsta löpare genom tiderna. Han finns med på alla Spårvägens 10-bästalistor från 1500 meter upp till maraton. Han har sprungit hem massor av SM-medaljer till klubben och han har deltagit i ett otal landskamper. Han har bland mycket annat vunnit Barcelona Maraton, Travcrossen – samt titeln Mr Spårvägen.
Den senare blev han framröstad till under en höstfest ute på det legendariska Spårvägstorpet i Tyresö där han blottade sin bringa tillsammans med att antal uppumpade kastare som också aspirerade på den ärofyllda utmärkelsen. Vi som var där glömmer aldrig den synen.
Seger i Finnkampen som 22-åring
När Pär vann 10 000 meter i Finnkampen 1977 var det den första svenska segern på långdistans mot finnarna sedan någon gång runt medeltiden. Uppståndelsen blev därefter. Hemma-hos-reportagen skvallrade om den konststuderande Sala-ynglingen som via college i Florida hamnat i en etta på Brännkyrkagatan på Söder och med klubbadressen Spårvägen.
Uppmärksamheten gjorde honom känd även utanför friidrottskretsar och senare samma år fanns han faktiskt med i slutdiskussionen inför utdelningen av Svenska Dagbladets Bragdguld.
Det var alltså en redan etablerad stjärna som så småningom blev min träningspartner när jag själv som avdankad fotbollsspelare tog mina första stapplande Spårvägssteg hösten 1976.
Dock fann vi varandra relativt omgående och har allt sedan dess varit nära vänner. Åtskilliga är de löpmeter vi tillryggalagt tillsammans, ofta sjungandes duetter på Beatleslåtar. Vår repertoar toppas av ”Eight days a week”, en titel som tidsnovisen Wallin säkert tolkar bokstavligt.
Dubbelseger på SM 1978
Vid SM på Stockholms Stadion 1978 vann Pär 10 000 på fredagskvällen utan att direkt förta sig. Dagen därpå blev jag utslagen i försöken på 1500 och var självklart deppig och ville skingra tankarna genom att festa hela natten tillsammans med andra som tävlat färdigt. Som den genuint gode vän Pär är svek han förstås inte, utan hakade på…
När vi efter välförrättat värv vandrade hemåt var det redan ljust och fåglarna kvittrade glatt när vi skildes åt utanför Stadion. En löpare med någorlunda utvecklad tidsuppfattning skulle väl i det läget bli något stressad av det faktum att det inte skulle bli mer än ett par timmars sömn innan det var dags att börja ladda inför söndagens final på 5000 m. Men inte Pär som är utrustad med en avundsvärd förmåga att leva i nuet.
Dagen därpå lekte han med huvudkonkurrenten Dan Glans och sprang i mål till synes oberörd både av loppet och av nattens festligheter.
Tuff träning och navelskådande
I början av 80-talet slumpade det sig så att våra respektive flickvänner kom på bättre tankar ungefär samtidigt. Följden blev att jag flyttade in min madrass i Pärs lya i Bagarmossen. Där kamperade vi ihop under ett knappt år. Under den perioden kunde jag konstatera att Pär hade ungefär samma förhållningssätt till sitt idrottande som till sitt konstnärskap. Det viktigaste var inte själva målet, tävlingen eller det färdiga konstverket, utan vägen dit, skapandeprocessen.
Som exempel kan nämnas det stora trästycke han släpade hem från skogen för att bearbeta. Efter ett par års täljande och karvande hade han mejslat fram en fantastisk skulptur som skulle ha gjort sensation på vilket galleri som helst. Men Pärs kärlek till skapandeprocessen gjorde att han fortsatte att gröpa ur sitt verk. Efter ytterligare ett par års arbete fanns nästan inget kvar av konstverket, mer än sockeln det stod på.
Lika mycket som konsten, älskade han livet som heltidslöpare. Tuff träning varvat med stillsamt navelskådande utgjorde den ultimata tillvaron. Men hård löpträning sliter som bekant och Pär tvingades till långa träningsuppehåll.
Under skadeuppehåll gör ju de flesta löpare vad de kan för att inte tappa formen. Man cyklar, simmar, kör wet-west och dylikt. Så gjorde inte Pär. Han var fullkomligt tillfreds med att måla och/eller skulptera. Hur bra han skulle ha kunnat bli om han sluppit skadepåtvingade avbrott står skrivet i stjärnorna.
Klart är ändå att det finns de som jämför hans talang med Gunder Häggs och Anders Gärderuds. Möjligen är det en alltför smickrande jämförelse – för herrar Gärderud och salig Hägg.
Nystart 1986 och andraplats i Stockholm Marathon
Hösten 1985 flyttade han ihop med en timid dalkulla i Östnor utanför Mora. Resultaten hade sviktat under säsongen. Pär började jobba med fasta arbetstider på Mora Armatur och försökte anpassa sig till ett normalt liv utan satsning på idrott. Avhållsamheten varade några månader. Stämpelklockan skrämde honom tillbaka till en satsning som bland annat resulterade i en andraplats i Stockholm Marathon och i en nystart av karriären.
Ska man försöka sig på att teckna bilden av Pär kan man inte undgå att nämna hans förkärlek till att i raljerande ordalag hävda sin överlägsenhet. Det sker dock alltid kombinerat med en befriande dos självironi.
På mitt bröllop höll Pär ett bejublat tal som gick ut på att han själv alltid legat minst ett steg före. Inte nog med att han gjorde idrottsliga jämförelser som självklart utföll till hans egen fördel. Han menade även att han rent socialt och relationsmässigt var i klar ledning. Han var minsann redan gift för andra gången innan jag äntligen hade lyckats ta mig fram till altaret.
Jag hade bara lyckats producera två barn, medan han själv vid den tiden var på väg att bli fyrabarnspappa. Den självklara slutsatsen var förstås att Pär tyckte sig vara ganska precis dubbelt så bra som jag.
En sann vän hade talat. Med värme. Underbart!
När småbarnsåren nu sedan länge är över har den gamle finnkampshjälten återupptagit sitt kreativa skapande. Lägenheten i Hagsätra där han bor med sin tredje hustru Daina, pryds av nyproducerad konst. Att han säger sig ha börjat göra tåhävningar, antyder kanske att även en comeback på löparbanan är i vardande. I och för sig ser nog Pär själv det som att han bara tagit ett 30-årigt tillfälligt avbrott i sin satsning. Pär Wallin är förmodligen för alltid fullständigt övertygad om att han fortfarande kan vinna Stockholm Marathon, om han bara får några månaders regelbunden träning.
Jag säger inte emot.
Fullständigt namn: Pär Göran Wallin.
Född: 6 mars 1955 i Sala.
Familj: fru Daina, barnen Simon (f 1993), Miriam (f 1994), Olivia (f 2002) och Vera (f 2004).
Idrottssläktingar: farbror Lars Wallin, SM-medaljör för IFK Sala på 25 000 m landsväg, flera medeldistanslöpande farbröder som var framgångsrika på 40-talet, tremänningen Jörgen Wallin (800-meterslöpare i Spårvägen), Lasse ”Kusin” Wallin, långdistansare som tävlade för Spårvägen bland annat vid Europacupen i Madrid.
Arbete: bild- och slöjdlärare på Södermalmskyrkans kristna skola.
Klubbar: IFK Sala (–1976), Stockholms Spårvägars GoIF (1977–).
Främsta meriter: Finnkampsseger på 10 000 m 1977, 6 individuella SM-guld, RM-seger på 3000 m inomhus 1982. 6 SM-titlar i lag. Seger i Barcelona Marathon 1987, tvåa i Stockholm Marathon 1986, flera framskjutna placeringar i Lidingöloppet, fem maratontider under 2.20, 18:e på maraton i EM i Stuttgart 1986, EM-start på 5000 m i Aten 1982, åtta starter i terräng-VM, som bäst 45:a i Paris 1980.
Landskamper: 18 A, 3 J, 2 U (för Spårvägen 14 A, 1 J).
SM-guld: 3 gånger på 5000 m (1977, 1978 och 1979) och 3 gånger på 10 000 m (1977, 1978 och 1986). Dessutom 6 SM i lag, 5 i Lag-SM (1979, 1981, 1982, 1986 och 1990) och en på långa terrängbanan (1990).
Övriga SM-medaljer: 5000 m: silver 1983. 10 000 m: silver 1988, brons 1984 (och 1976 för IFK Sala). Halvmaraton: brons 1984. Maraton: silver 1986 och 1990. Terräng: silver 1978 (12 km) och 1982 (4 km), brons 1986 (12 km). Dessutom brons på 25 000 m (1976 för Sala) och ytterligare 13 lagmedaljer i Spårvägen: 4 km terräng (lag): silver 1982 och brons 1984. 12 km terräng (lag): brons 1986. 4×800 m: brons 1982 och 1984. 4×1500 m: brons 1982. Lag-SM: silver 1977, 1983 och 1984, brons 1978 och 1985.
Personliga rekord: 800 m 1.50,88 (1982), 1500 m 3.41,26 (1978), 5000 m 13.34,69 (1982), 10 000 m 28.46,44 (1986), halvmaraton 1.04.05 (1986), maraton 2.13.15 (1986).
Bott: Sala, Älta.
Längd/tävlingsvikt: 192 cm, 63,5 kg.
Kom till Spårvägen: Via militärtjänst 1976 på K1 där dåvarande ordförande Bertil Bengtson var verksam som hög officer (och talangscout).
Tränare: Bertil Sjödin (fysiolog på GIH med nyskapande idéer om träning), Peter Andersson (med blick för det optimala löpsteget), Janne Bengtsson (expert på att skapa rätt balans i träningsprogrammet).
Största idrottsminne: Finnkampen 1977, det händer fortfarande att folk kommer fram och pratar om det sagolika slutvarvet.
Bästa Spårvägskamrater: Lars Hagström, Jan-Iwar Westlund, Martin Hafström, Åke Lantz, bröderna Larsson med flera.
Stor Grabb nr 331.
SM-medaljer för Spårvägen:
– Ind. ute: 6 guld, 6 silver, 3 brons= 15 medaljer.
– Lag: 6 guld, 4 silver, 7 brons = 17 medaljer.
Spårvägens SM-guld nummer 87, 90, 95, 99, 109, 110 (lag), 129 (lag), 142 (lag), 196 (lag), 198, 251 (lag), 252 (lag).
Lasse Hagström 2018 (presentationen finns publicerad i Spårvägen friidrotts 100-årsbok).
