Stockholm 10 december 2021
Om nobelpriset är det finaste pris en forskare kan vinna, även om det detta års nobeldag inte blir någon stor fest i Stadshuset, så är Svenska Dagbladets bragdmedalj något av det finaste en svensk idrottare kan vinna. Det blev inget bragdguld till Spårvägen den här gången heller. Daniel Ståhl var, då som Sveriges första världsmästare i diskus, nära att erhålla den statusfyllda utnämningen redan 2019 men då ansågs orienteringens Tove Alexandersson ha gjort en ”större bragd”. Dagens Nyheters Johan Esk menade då att bragdjuryn valde Alexandersson bl.a. för att det följande året skulle bragdguldet vara vikt för en olympiaidrottare. Det blev inget OS 2020 och kanske låg det Daniel Ståhl i fatet att en friidrottare då, Armand Duplantis, helt rättmätigt fick bragdguldet efter flera världsrekord.
Det blev mycket riktigt olympiaidrottare som utsågs till bragdmedaljörer detta historiens första udda olympiaår. Hade Caroline Seger satt den avgörande straffen i OS-finalen mot Kanada hade Sveriges fotbollsdamer garanterat fått bragdmedaljen. Nu missade Caroline och ett annat lag vann bragdmedaljen istället. Stort grattis till ridsportens främsta representanter som förstås gjorde en fantastisk bragd, uppmärksammad inte minst genom radiosportens hysteriska rapportering från guldritten. Samtidigt kan jag inte låta bli att undra vad Daniel Ståhl måste prestera för att vinna bragdmedaljen. Han har gjort världens längsta diskuskast sex(!) år i rad, vunnit VM och nu OS och det i den olympiska rörelsens huvudidrott, dessutom i en gren som redan de gamla grekerna utövade i antikens olympiska spel för mer än 2000 år sedan. Det lär inte heller räcka med ett VM-guld i sommar för Daniel då allt talar för att bragdmedaljen 2022 är vikt åt Nils van der Pohl , som är storfavorit till två OS-guld på skridskons långdistanser.
Spårvägen får istället nöja sig med andra framgångar. Störst under de senaste veckorna var Isak Eliassons tre SM-guld på kortbane-SM i simning. Isak, som kom fram som något av ett underbarn för åtskilliga år sedan, har inte haft en spikrak väg uppåt i sin simkarriär. Han berättade bl.a. i en stort uppslagen artikel i Dagens Nyheter om den psykiska ohälsa som han stundtals känt av. Även Spårvägens 1500-metersess Kalle Berglund har berättat om hur dåligt han har mått under stora delar av året. Det är förstås inget konstigt att idrottare, precis som ”vanliga människor”, ibland mår riktigt dåligt. Det kanske är så att elitidrottare är mer utsatta för det än andra inte minst med tanke på att för många elitidrottare kretsar det mesta av den vakna tiden kring just den elitidrott som bedrivs. Vi andra, vi som inte är elitidrottare, har oftast det jag kallar ”flera liv”. Många av oss, kanske framför allt vi som har lämnat tonåren långt bakom oss, har både ett arbets- eller studieliv och ett familjeliv vid sidan av det starka idrotts- och spårvägsintresset som binder samman alla oss spårvägare. Vi kan då oftast trösta oss med andra saker om det skulle gå dåligt på t.ex. spårvägsfronten.
Den gångna veckan har ordföranden i Spårvägens alla idrottsföreningar för första gången på flera år samlats för en diskussion om hur Spårvägen, i alla våra idrotter, tillsammans kan bli ännu bättre. Vi konstaterade att många av spårvägsföreningarna bedriver en stor och omfattande ungdomsverksamhet, det är flera tusen ungdomar som är engagerade i Spårvägen, och flera av våra föreningar är med och konkurrerar på den högsta nationella elitnivån. Vi konstaterade också att det kan finnas mycket att tjäna på, både sportsligt och ekonomiskt, att öka samarbetet mellan de olika spårvägsföreningarna. Det arbetet har de föreningar som har anställda sportchefer, främst badminton, bordtennis, fotboll, friidrott, simning och tennis, redan påbörjat. Fortsättning lär följa.
Nu stundar dagar då vi framför allt tar hand om våra nära och kära. När sedan det nya året ringer in står vi alla spårvägare redo att ta oss an de nya utmaningar som väntar oss 2022.
Lycka till alla spårvägare!
Anders Johrén
Ordförande i Spårvägens Alliansförening