Moa Hjelmer – urspårvägaren som blev bäst i Europa
Spårvägenresan började redan när en kompis drog med henne till fotbollsträningen som 6-åring, och hon har sedan varit klubben trogen. 19 individuella SM-guld. Deltagande i OS och VM. Svenska rekord. Och så kronan på verket, 400m-loppet i Helsingfors 2012 där hon som första spårvägare någonsin bärgade ett EM-guld. Moa Hjelmer är utan tvekan en av klubbens allra största genom tiderna.
Att Moa Hjelmer skulle komma att tillhöra toppskiktet av sprinters i Sverige, var det nog rätt många som såg tidigt. Att hon skulle vinna EM-guld hade nog inte ens den mest optimistiske kunnat gissa. Men på något sätt känns det ändå självklart. Alltid bäst när det gäller som mest och en löpare som aldrig svikit sin egen övertygelse. Visst har det funnits stunder när hon tvivlat, och de har dessutom varit många, men hon har alltid landat i att hon aldrig mår så bra och har det så roligt som när hon får springa. Springa fort.
– När jag var yngre fanns det stunder när jag var nära att lägga av, men nu efter att ha blivit mamma är jag mer motiverad än någonsin. Jag tror alla idrottare drivs av att få veta hur bra man kan bli. För min del handlar det om att ta reda på om jag nådde toppen redan när jag var 22–23 år, eller om det finns mer att hämta. Jag ser verkligen fram mot att få göra den satsningen, säger Moa Hjelmer.
Tre lopp som har definierat hennes karriär
Tittar man tillbaka finns det tre lopp som på olika sätt definierar Moas karriär. Bronset på JEM i serbiska Novi Sad 2009, hennes första svenska rekord vid SM i Gävle 2011, och så förstås EM-guldet i Helsingfors 2012.
– Ja, det är tre lopp som verkligen påverkat mig och mitt idrottande. Det var efter medaljen på junior-EM 2009 som jag på riktigt förstod att jag skulle kunna bli riktigt bra. Jag minns att jag hade innerbanan i finalen, men jag springer nästan alltid som bäst när jag har några att jaga. Tror tiden blev precis över 54 sekunder (54.01 red. anm.) vilket var pers då. Jag hade haft en svacka motivationsmässigt under våren och sommaren, men efter medaljen var det som att all inspiration kom tillbaka.
Nästa stora milstolpe var SM i Gävle 2011. Moa hade bytt tränare från Teresa Nikitin till Rolle Bergman, och börjat fokusera mer på kortsprint. Redan kvalad till VM i Daegu på 200m hade hon inte ens tänkt springa 400m i Gävle. Men väl på plats kom lusten.
– Jag kände att jag inte hade något att förlora och att jag kunde springa helt utan press. Jag visste ju att jag var snabb och när försöket gick så lätt som det gjorde, var min plan i finalen att gå ut stenhårt och se hur länge det höll.
Och höll gjorde det. Moa flög fram och väl i mål hade hon slagit Ann-Louise Skoglunds 25 år gamla svenska rekord. En förbluffad friidrottspublik hyllade henne med stående ovationer ärevarvet runt, och 21-åringen gick från lovande till bäst genom tiderna, på 51 sekunder och 58 hundradelar.
– Jag håller det fortfarande som mitt bästa friidrottsminne. Jag kunde verkligen njuta av segern, rekordet och hela upplevelsen. Dessutom fick jag ett kvitto på att jag vågade. Ibland tror jag många svenska 400m-löpare är lite rädda och inte riktigt vågar testa sina gränser. Att satsa hårdare eller snabbare än man någonsin gjort tror jag är enda sättet att kunna utvecklas. Där i Gävle höll det hela vägen.
EM-guld
Ett år senare kom Moa till EM i Helsingfors med en semifinalplats från VM året innan i bagaget. Målsättningen var tydlig. Till final skulle hon gå.
– Det var också en sån där vecka där allt flöt precis som det skulle. I semifinalen slog jag svenskt rekord och började känna att jag kanske skulle kunna vara med och slåss om en bronsmedalj. I finalen var jag lite försiktig från start och kommer ihåg att jag kände mig lite trött och seg efter 200 m.
Men sedan hände något. Den gula väggen uppenbarade sig och tröttheten försvann.
– I sista kurvan sprang man rakt mot aktivas läktare och jag brukar aldrig titta eller höra något. Men nu var det helt gult av svenskar och alla skrek som galningar! Det gav mig så mycket energi sista biten! Sen på upploppet var det som en tunnel då såg eller hörde jag ingenting, bara framåt, framåt tänkte jag.
Sensationellt EM-guld och nytt svenskt rekord på 51.13, en tid som fortfarande 2023 står som Moas bästa. Tiden efter EM-guldet blev omtumlande. OS-debut i London och hemmahopp vid IEM i Göteborg vintern 2013. Från okänd för allmänheten till igenkänd på stan.
– Jag tyckte det var jobbigt. Det var en helt ny situation och både jag själv och omgivningen förväntade sig att jag skulle ta medalj i Göteborg. Idag är jag nästan mer nöjd med bronsmedaljen därifrån, än med EM-guldet. Jag bevisade för mig själv att jag kunde hantera pressen och leverera även som favorit. Det var enorm lättnad.
Ett giftermål och två barn senare befann sig Moa 2018 i ett helt annat läge i karriären, men drivkraften att utvecklas finns kvar.
– Som jag sade, det här är det roligaste jag vet. Att få komma ner på träningarna, träffa alla träningskompisar, att få skratta och koppla bort vardagen en stund. När jag var yngre tog jag så mycket för givet, men idag kan jag uppskatta friidrotten mer. Tänk vad jag fått uppleva. Alla resor, tävlingar och människor man mött. Det är här jag trivs bäst.
Spårvägare kommer hon att förbli
– Jag har alltid känt ett stort stöd från klubben, och att ge tillbaka som ungdomstränare etc. har varit naturligt. Vi har så stor potential, och så många duktiga ledare, tränare och aktiva. Jag ser verkligen fram mot att få vara med och utveckla Spårvägen framåt!
Det finns många filmer med Moa Hjelmer på youtube. Här är några:
– EM-guldloppet 2012.
– IEM-bronsloppet 2013.
– Träningstips med Moa Hjelmer.
– Intervju med Moa inför EM-finalen 2012.
Fullständigt namn: Moa Elin Marianne Hjelmer.
Född: 19 juni 1990.
Familj: maken Christian, barnen Wilma (f 2014) och Vincent (f 2016).
Idrottssläktingar: pappa Pelle (styrelseledamot i Spårvägen 2005–10).
Arbete: föreläsare, år 2018 paus i utbildning till lärare.
Bott: uppvuxen i Skarpnäck/Sköndal, senare Hökarängen.
Klubbar: Spårvägens FK (1999–).
Internationella mästerskap: OS 2012 (försök 400 m), VM 2011 (semifinal 400 m, försök 200 m), 2013 (försök 200 m, försök 400 m), EM 2012 (1:a på 400 m), 2018 (försök 4×400 m), IVM 2012 (semifinal 400 m), IEM 2013 (3:a på 400 m, 6:a på 4×400 m), JEM 2011 (2:a på 200 m), 2009 (3:a på 400 m).
Landskamper: 11 A, 4 inomhus, 2 J, 2 U.
Svenska rekord: 400 m: 51,58 (2011), 51,40 och 51,13 (2012). 400 m inomhus: 52,29 (2012), 52,04 (2013). 4×200 m inomhus landslaget 1.36,89 (2012, Moa 4:e sträckan).
SM-guld: 10 individuella SM-titlar utomhus, 100 m (2012), 200 m (2011, 2012 och 2020) och 400 m (2011, 2013, 2018, 2019, 2020, 2021), dessutom guld på 4×100 m (2011, 2016, 2017 och 2018) och inomhus på 200 m (2009, 2020, 2021), 400 m (2010, 2012, 2016, 2018, 2020, 2021 och 2024) och 4×200 m (2009, 2010 och 2012). Guld på Lag-SM 2017, 2019, 2022.
Övriga SM-medaljer: silver på 200 m (2009, 2010, 2013, 2015, 2019), 400 m (2022), 4×100 m (2012, 2013, 2015, 2019, 2022), 4×400 m (2022) och inomhus på 60 m (2013), 200 m (2013, 2019) och 400 m (2015, 2019), 4×100 m (2010, 2021), inomhusbrons (2007, 2008, 2022) på 200 m, 400 m (2022), silver (2008) och brons (2007) på 4×200 m, 6 silver (2009, 2010, 2011, 2013, 2018, 2020) och ett brons (2021) på Lag-SM.
USM/JSM-guld: 9 stycken (på 200 m och 400 m, ute och inne).
Personliga rekord: 100 m 11,65 (2015), 200 m 23,15 (2021), 400 m 51,13 (2012), 800 m 2.23,55 (2005), höjd 1,51 (2004), längd 5,11 (2004).
Längd/tävlingsvikt: 172 cm, 61 kg.
Tränare: Janne Abrahamsson (1999–2003), Teresa Nikitin (2003–10), Roland Bergman (2010–).
Största idrottsminne: SM-guldet och svenska rekordet 2011.
Bästa spårvägskamrater: Isabelle Eurenius, Elin Westerlund.
Stor Grabb nr 523.
SM-medaljer för Spårvägen:
– Ind. ute: 10 guld, 6 silver= 16 medaljer.
– Ind. inne: 10 guld, 5 silver, 4 brons = 17 medaljer
– Lag ute: 7 guld, 12 silver, 3 brons = 24 medaljer.
– Lag inne: 3 guld, 1 silver, 2 brons = 6 medaljer.
Spårvägens SM-guld nummer 661, 663 (lag), 674, 675 (lag), 694 (lag), 700, 702, 705, 709 (lag), 719, 723, 742, 788, 791 (lag), 817 (lag), 825 (lag), 835, 838 (lag), 844, 861 (lag), 868, 884, 885, 887, 889, 898, 899, 904, 914 (lag), 952.
David Fridell 2018 (delar av presentationen finns publicerad i Spårvägen friidrotts 100-årsbok).
