Marika Johansson – ”jag borde ha vilat mer”
Hon fick en ovanligt kort tid i Spårvägen, bara säsongerna 1995, 1996 och 1997. Omställningen från Karlstad till Stockholm plus lite skadeproblem gjorde att hon aldrig nådde tidgare toppnivåer. Hennes mest bestående insatser i spårvägsdress kom på 4×400 m med ett SM-guld och ett klubbrekord som fortfarande står sig 2019.
Marika växte upp i en familj av tävlingsryttare. Därför föll det sig naturligt att följa traditionen och börja rida. Det fortsatte hon med ända tills hon fick en häst som hon inte kom överens med.
Hon märkte på skoltävlingar att hon var snabb. Den avgörande kicken fick hon sin gymnastiklärare Leif Edholm som tog henne och en tjej från Åhus upp till Stockholm på Skol-SM.
– Han visade oss stan och vi bodde på hotell. Det var stort, framhåller hon.
Utan att vara bäst nådde hon ändå så stora framgångar att när det var dags för gymnasiet sökte hon till FIG i Karlstad. Hon kom in efter ett märkligt test som leddes av tränarlegendaren Gusti Laurell.
– För att komma in måste ni klara att stå på händer och sedan gå på händer i tio meter, deklarerade Gusti.
– Jag hade aldrig gjort det innan och inte efteråt heller men märkligt nog grejade jag det, berättar hon.
Marika fick ganska snabbt Ulf Karlsson som tränare. Ett samarbete som gav sju individuella SM-guld och en rad landskamper.
– Jag håller SM-gulden på 100 och 200 m från Kvarnsveden 1993 som höjdpunkterna i min karriär.
Året därpå drog hon ett tungt finnkampslass med tre individuella sträckor plus båda stafetterna, något som inte många orkat med.
Inför säsongen 1995 beslöt hon sig för att flytta till huvudstaden och byta klubb efter två års betänketid. För 1993 fördes långa diskussioner i samma fråga.
Idrottsligt kom hon inte upp i samma nivå som under Karlstad-tiden. Det första året gick ändå hyfsat med ett SM-brons på 400 m och hon skrev in sig spårvägshistorien genom att springa tredjesträckan i det lag som bärgade klubbens första SM-guld på 4×400 m. Hon har också del i klubbrekordet 3.42,90 på samma sträcka från 1997.
Flytten innebar en social omställning som spillde över på idrotten. Den som tidigare bara handlat om glädje fick inslag av press och stress.
– Jag fick ta alla beslut själv. I Karlstad fanns alltid Ulf tillhands.
Med 20 års distans till tävlandet, är det något hon borde ha gjort annorlunda?
– Jag borde ha vilat mer!
Fullständigt namn: Marika Gitlouise Johansson (från 2002 Rissle).
Född: 27 januari 1970.
Familj: maken Mattias, barnen Ella (f 1999) och Emil (f 2003).
Arbete: trädgårdsmästare med eget företag, tidigare Kanal 5, Mitsubishi, Skandia, Bristol Myers Squibb.
Klubbar: Christianstads FK, IF Göta (1987–94), Spårvägens FK (1995–98).
EM-deltagande: 1994 både inne och ute.
Landskamper: 9 A, 4 I, 3 J, 1 U. För Spårvägen 3 A, 1 inomhus.
SM-guld: 200 m inomhus (1995) för Spårvägen där hon även vann 4×400 m samma år. För Göta vann hon sju SM-guld, ett på 100 m (1993) och tre på 200 m (1992–94), ett på 4×400 m (1993) och två inomhus på 200 m (1993 och 1994).
Övriga SM-medaljer: silver på 400 m (1995) och 4×400 m (1997). För Göta blev det ett SM-silver och två SM-brons individuellt och två SM-silver på 4×100 m.
Personliga rekord: 100 m 11,80 och 11,71w (i Göta 1994, 12,20 i Spårvägen), 200 m 23,39 (i Göta 1993, 24,57 i Spårvägen), 400 m 53,54 (i Göta 1994, 54,76 i Spårvägen). I Göta gjorde hon även 7,53i på 60 m (1993). Samtliga Spårvägen-tider gjorda 1995.
Bott: Önnestad nordväst om Kristianstad, Karlstad, Stockholm (Södermalm, Gullmarsplan och Sköndal).
Längd/tävlingsvikt: 171 cm, 63 kg.
Tränare: Åke Norén, Leif Edholm, Ulf Karlsson, Henk Kraaijenhof, Ann-Louise Skoglund.
SM-medaljer för Spårvägen:
– Ind. ute: 1 silver.
– Ind. inne: 1 guld.
– Lag: 1 guld, 1 silver= 2 medaljer.
Spårvägens SM-guld nummer 349, 357 (lag).
Jan Ahlström 2018 (presentationen finns publicerad i Spårvägen friidrotts 100-årsbok)
