Jonny Petrén – han vann Spårvägens första hinderguld
Jonny Petrén började i Spårvägen som tolvåring, var lite av en ungdomsstjärna och gick sedan hela vägen fram till SM-guld på hinder. Hinderlöpning blev hans bästa gren även om han nog inte riktigt fick ut allt han hade, bland annat på grund av skador.
Jonny Petrén anslöt till Spårvägens Tyresöbaserade ungdomsgrupp som tolvåring 1981. Det var en mycket fysiskt väl förberedd individ som kom.
– Jag sprang mycket redan när jag gick på lekis, minns han.
Sedan byggde han på med fotboll i Haningepojkarna och längdskidor i Spårvägens regi. Allt detta resulterade i 1.26 på halvmaran vid tolv års ålder.
Framgångarna kom snabbt och ännu 2006 hade Jonny fyra klubbrekord i P14, tre i P15 och två i P16. Då ska man ändå komma ihåg att han gästhoppade stav med Lech Nikitin och nådde 3,20 innan han återvände till löpningen.
Inledningsvis drömde Jonny om att bli maratonlöpare men han kom att bli hinderspecialist.
– Jag blev uttagen till Skol-VM i Nice som 15-åring med ett pers på 4.24 på 1500 m hinder. Jag vann och sänkte perset till 4.15. Och när jag började träna med Ulf Kalin handlade det mer och mer om banlöpning.
När han tränade som mest låg han på 14–16 mil i veckan, ofta med två pass om dagen. Men Petrén fick aldrig till den nödvändiga kontinuiteten då hälsenorna protesterade med jämna mellanrum.
Likväl lyckades han erövra sitt första och enda SM-guld på just hinder, 3000 m, för att vara exakt på Sollentunavallen 1995.
– Jag och klubbkompisen Tim Readwin hade gjort upp om att dra vartannat varv fram till det sista då vi skulle göra upp om vem som var bäst. När klockan ringde gick han förbi mig men jag hängde på. På sista hindret stämde det perfekt för mig medan Tim tvingades bromsa lite. De meterna jag fick där räckte till vinst.
Men Jonny känner sig inte helt nöjd med sin 20-åriga karriär trots tre SM-medaljer och personligt rekord på 8.45,01.
– Jag fick inte ut allt jag hade inombords och det berodde på två saker. För det första de många skadorna och för det andra att jag tävlade för mycket 1500 m och för lite 5000 m. Jag orkade oftast bara 2000 m.
Han avslutade på bästa tänkbara sätt med en seger i Tolvanloppet 2001. Efter den väntade operation av hälsenorna och ny satsning. Så gick det inte.
– Jag vaknade en dag 2002 och glöden var helt borta. Att träna och träna kändes totalt ointressant.
Efter några års svensson-tillvaro utan minsta träning vägde han 90 kilo och den förre hinderlöparen insåg att något måste göras. Han började helt enkelt träna och tävla igen – nu i moutainbike.
Fullständigt namn: Karl Jonny Kristian Petrén.
Född: 9 augusti 1969.
Familj: sambo Annika (som gjort 3.02 på maraton), barnen Linnea (f 2002), Elias (f 2004) och Ida (f 2006).
Arbete: nio år i handikappomsorgen, sedan köket i skolmatsal.
Klubbar: Stockholms Spårvägars GoIF/Spårvägens FK (1981–97), Hässelby SK (1998–).
Landskamper: 2 A, 1 U.
SM-guld: 3000 m hinder 1995. 4×1500 m 1995 och 1996. Svensk lagmästare 1990, 1992 och 1994.
Övriga SM-medaljer: silver på hinder 1994 och brons 1993, brons på korta terrängbanan 1994, brons på 1500 m inomhus 1996, brons på 3000 m inomhus 1994 och 1995, silver på 4×800 1996, silver på 4×1500 1992, 1993 och 1994, silver på korta terrängbanan för lag 1994 och 1996 samt brons 1997, lagsilver 1991 och 1996.
USM/JSM-guld: 5 stycken (på 1500 m och hinder).
Personliga rekord: 800 m 1,53.98 (1988), 1500 m 3.46,92 (1995), 5000 m 14.20,20 (1992), 10 000 m 30.16,90 (1991), 3000 m hinder 8.45,01 (1992), halvmaraton 1.06.32 (1997), maraton 2.27.40 (för Hässelby, 2000).
Bott: Västerhaninge, Solna.
Längd/tävlingsvikt: 176 cm, 64 kg.
Tränare: Jan Bengtsson och Ulf Kalin.
Största idrottsminne: SM-guldet på 3000 hinder 1995.
Bästa spårvägskamrater: Ulf Kalin, Idris Ibrahim, Frewengel Habtom.
SM-medaljer för Spårvägen:
– Ind. ute: 1 guld, 1 silver, 2 brons = 4 medaljer.
– Ind. inne: 3 brons.
– Lag: 5 guld, 8 silver, 1 brons= 14 medaljer.
Spårvägens SM-guld nummer 252 (lag), 282 (lag), 327 (lag), 358 (lag), 367, 392 (lag).
Jan Ahlström 2018 (presentationen finns publicerad i Spårvägen friidrotts 100-årsbok).
