NYHETER

Det var tidigt 1970-tal. Fyrstads i brottning pågick i SL Sporthall. Spårvägens tungviktare, Hannu, vankade oroligt fram och tillbaka i korridoren utanför omklädningsrummen. Allt hängde, hans tunna ljusa hår, ett bandage runt vänster armbåge fladdrade, ja, hela karln hängde. Han såg ut som en oxe som visste att han skulle in för slakt. Och litet så var det. Hannu skulle möta Sundsvalls dubble världsmästare Pelle Svensson, Pelle Sving kallad efter sitt favoritgrepp nacksving. Enda trösten var att matchen skulle vara snabbt överstökad. Och det blev den. Ganska snart kom Hannu ut från hallen med en förvåning i sitt ansikte, som inte stod Toni Morrisons efter, när hon (20 år senare)  fick besked om att hon skulle få Nobelpriset. ”Jag,vann!”. Man kan misstänka att  Pelle avsiktligt förlorade, att det var ett taktiskt drag från Sundsvall för att få lämpligaste motståndare i finalen. Med Hannu var det så att han var en fantastisk talang, men han hade även ett annat intresse och det var inte kompatibelt, förenligt, med idrott. Om han höll sig vit en månad, sade klubbkompisarna, skulle han vara i världseliten. Garanterat.