Stockholms Spårvägars Gymnastik och Idrottsförening – kort historik
När Spårvägens GoIF (som namnet senare ändrades till) bildades i februari 1919 omfattade verksamheten från början friidrott, fotboll, dragkamp, boxning, skidor, orientering, gymnastik och schack(!). I början av 2020-talet har Spårvägen alliansföreningar inom badminton, bordtennis, brottning, cykel, fotboll, friidrott, handboll, skidor, simning, tennis, tyngdlyftning, volleyboll och dessutom en separat bordtennisklubb för veteraner. Genom åren har många andra idrotter passerat revy, som bandy, bowling, budo, gång, ishockey, orientering, rodd, skidorientering, skridsko och varpa. Dessutom Spårvägens Veteran Idrottsorden (Essivo), bildad 1946 med som mest 600 medlemmar.
Under klubbens första år gjordes ingen större skillnad, organisatoriskt, mellan de olika verksamheterna. De aktiva, som nästan uteslutande var anställda i Stockholms Spårvägar, tävlade för Spårvägens GoIF oavsett om det råkade vara friidrott, skidor, gymnastik eller någon annan idrott. Det var inte något konstigt, snarare helt naturligt, att aktiva tävlade i flera olika idrotter, till exempel i friidrott och skidor eller i brottning och tyngdlyftning. Det var först när klubben började nå mogen ålder, på 1950- och 1960-talen som det blev skarpare gränsdragningar mellan de olika sektionerna. Fram till dess hade de flesta aktiva arbetat inom Stockholms Spårvägar och tävlat för ”hela klubben” Spårvägen. Men nu blev det vanligare att en aktiv tävlade för ”Spårvägen friidrott”, ”Spårvägen brottning” eller någon annan spårvägssektion och samhörigheten med övriga verksamheter, förutom den man själv höll på med, blev med tiden liten eller ingen alls, speciellt när allt fler inte längre arbetade inom företaget Stockholms Spårvägar, senare Storstockholms Lokaltrafik. På 2010-talet går det att hitta väldigt starka klubbkänslor och klubbengagemang inom de olika spårvägsföreningarna men klubblojaliteten stannar oftast inom den egna specialidrottsföreningen.
Spårvägen hade på 1950-talet cirka 3000 medlemmar, nästan alla anställda i företaget Stockholms Spårvägar. Dessförinnan skrevs varje nyanställd automatiskt in i idrottsföreningen. På 1960-talet var det cirka 4 000 medlemmar för att kontinuerligt stiga till de 5500 medlemmar som Spårvägen hade i slutet av 2010-talet. Spårvägen simförening är i särklass störst med cirka 3 000 medlemmar.
Spårvägens GoIF var fram till 1991 en förening med många olika sektioner. Men då det juridiska ansvaret för alla sektioner, inte minst det ekonomiska ansvaret, i praktiken låg hos en huvudstyrelse som hade ganska lite insyn och beslutspåverkan i de olika sektionsverksamheterna, var det naturligt att det juridiska ansvaret lades ut på respektive verksamhet. Det innebar att Spårvägens olika sektioner år 1991 omvandlades till alliansföreningar och som sådana blev de egna administrativa, ekonomiska och juridiska enheter under Spårvägens alliansförening. Alliansföreningen har därefter framför allt ansvarat för att bevaka Spårvägens ”varumärke” i form av färger med mera. Bingointäkterna, som huvudföreningen tidigare fördelade ut till sektionerna, gick nu direkt till specialidrottsföreningarna baserat på omfattningen av ungdomsaktiviteterna.
Flera av Spårvägens idrotter ändrade karaktär efter alliansbildningen 1991 när de fick hålla sig till det egna bingotillståndet och dessutom själva var ansvariga för eventuella överdrag. Anslagen från huvudstyrelsen hade normalt varit större. För de idrotter som hade många halltider (till exempel badminton) eller egna hallar (tennis) blev det i första hand angeläget att klara hallhyrorna genom ungdomsverksamheten. Märkligt nog blev några idrotter, som simning, bättre när de tvingades ta eget ansvar.
Här ges korta smakprov av Spårvägens mest framgångsrika sektioner och alliansföreningar. Det är långt, långt ifrån någon fullständig berättelse utan ett nedslag med några av de viktigaste händelserna och idrottarna.
Badminton
Spårvägens badmintonsektion startade 1943. Badminton hade kommit till Sverige på 1930-talet så Spårvägen var tidigt ute med sporten.
När SL:s Sporthall stod klar 1965 startade föreningen en omfattande ungdomsverksamhet i samarbete med skolorna i Hägersten. Från början av 1970-talet och 20 år framåt hade föreningen mycket starka elitlag. 1991 vann Spårvägen badminton Europacupen för klubblag. Bland de som spelat för Spåret kan nämnas Thomas Kihlström, Sture Johnsson (EM-guld som spårvägare 1974), Christine Magnusson, Lim Xiao Qing och Jens Olsson. De tre sistnämnda var alla rankade bland de tio bästa i världen under en period av sin tid i Spårvägen.
År 2020 hade Spårvägens badmintonförening, med cirka 600 medlemmar, verksamhet i Enskede rackethall och var en av landets största och mest framgångsrika ungdomsföreningar. Spårvägen åkte 2018 ur Svenska badmintonligan och spelade säsongen 2019/20 i den nästa högsta divisionen.
Bordtennis
Spårvägen startade sin bordtennissektion 1940. Spårvägens bordtennisklubb är på 2010-talet störst i Sverige, med flera hundra aktiva och med en pingisskola, flera ungdomsgrupper och seniorverksamhet på elitnivå.
Sektionens första stjärna var Marita Neidert som i början av 1970-talet vann SM både i singel och dubbel, deltog flitig i landskampssammanhang och besegrade flera unga kinesiskor. Spårvägen hade då både herr- och damlag i högsta serien. Några år senare utvecklades både Jan-Ove Waldner och Mikael Appelgren till världsklasspelare. Spårvägen har vunnit 38 SM-guld på seniornivå, Waldner har del i 15 av dessa SM-guld.
Spårvägen gjorde länge en elitsatsning i bordtennis men när bingopengarna blev mindre i början av 1990-talet blev det svårare att vara på allra högsta nivå. Ändå har Spårvägen under nästan alla år kunnat hålla sig kvar i den högsta bordtennisserien. År 2019 spelar både Spårvägens herrar (i kombination med Ängby) och damer i högsta pingisligan och 2018 korades Spårvägen till bästa ungdomsklubb i Stockholm. Spårvägen bordtennis har i början av 2020-talet, till skillnad från de flesta andra spårvägsföreningar, kvar sin bas i gamla SL-hallen i Midsommarkransen.
Brottning
Spårvägens brottningssektion startade 1926 och var i början Sveriges ledande fristilsklubb men så småningom tog den grekisk-romerska stilen över alltmer.
På 1960-talet började Spårvägen med ungdomsverksamhet och sedan dess har Spårvägen tillhört den absoluta toppen i Sverige. Spårvägen har genom åren (till och med 2018) vunnit 125 SM-guld för seniorer och fyra världsmästare har, vid tiden för världsmästerskapet, representerat Spårvägen: Frank Andersson (1979), Ara Abrahamian (2001 och 2002), Jimmy Samuelsson (2002) och Martin Lidberg (2003). Jimmy Lidberg vann OS-brons i London 2012. Med de och många fler meriter är Spårvägen en av Sveriges mest framgångsrika brottningsklubbar genom alla tider.
Spårvägen brottning har i början av 2020-talet sin hemmabas i Liljeholmshallen.
Cykel
Spårvägens cykel startade 1945 och klubben har genom åren haft många framgångar i landsvägscykel. 1980-talet och några år in på 1990-talet kan ses som klubbens storhetstid och några smakprov av decenniets framgångar är att Spårvägen 1982 blev bästa SM-klubb, att Björn Johansson vann OS-brons i lagtempo 1988 och att Bengt Ring vann linjeloppet över 180 km på SM 1989. Även Michael ”Roddarn” Andersson och Roberto Vacchi, den senare var på 2010-talet tv-kommentator på Eurosport i bland annat OS i Pyeongchang, var andra kända spårvägsprofiler.
Spårvägen har haft mountainbike på programmet sedan mitten av 1980-talet och har på 2000-talet haft en hel del framgångar. År 2004 blev Fredrik Kessiakoff OS-tolva i cross country och det har blivit SM-medaljer i alla MTB-disciplinerna – cross country, downhill, dual, stafett, tempo och lag.
Spårvägen cykel är i början av 2020-talet en av landets största cykelklubbar och bedriver verksamheten i Huddinge med en klubbstuga vid Källbrinks IP.
Fotboll
Även om det spelades fotboll i Spårvägen redan 1919 så var det under de första 50 åren mestadels en motionsverksamhet på korpnivå. Det var först 1969, efter att fotbollen i många år legat i träda, som en rejäl satsning gjordes. Bo Petersson, senare allsvensk i AIK och en av Sveriges mest erfarna tränare och expertkommentator i tv, anlitades 1970 som spelande tränare för Spårvägen som då låg i den lägsta Stockholmsdivisionen, motsvarande åttonde divisionen. Det var spårvägsledaren Helge Berglund som, med hjälp av bingopengar, hade satt upp målsättningen att Spårvägen skulle bli ett allsvenskt lag. Bosse förde, fram till 1975, upp Spårvägen till division 4 innan han lämnade klubben.
År 1989 kvalificerade sig Spårvägen för första gången till andradivisionen, som då kallades division 1. Klubben var under flera år med i toppstriden om en allsvensk plats. År 1993, med Rolf Zetterlund som tränare, kom Spårvägen fyra, efter Hammarby, Vasalund och Djurgården, och 1996 kom klubben trea efter Västerås SK och Hammarby. Närmare Allsvenskan än så kom aldrig Spårvägen. Två år senare, 1998, åkte Spårvägen ur andradivisionen och har sedan inte återkommit.
År 2020 spelar Spårvägens herrar i division 4, motsvarande landets sjättedivision och spelar på Skarpnäcks IP. Tidigare har Spårvägen spelat på bland annat Kristinebergs IP och faktiskt även på Stadion och Söderstadion.
Spårvägen har genom åren haft några stora fotbollsprofiler. Förutom nämnda tränarna Petersson och Zetterlund bör Anders Limpar, vinnare av Guldbollen 2001 och engelsk liga- och FA-cupvinnare med Arsenal, nämnas. Han började som knatte sin fotbollsutbildning i just Spårvägen och spelade för klubben i tre ungdomsår. Målvakten Daniel Örlund utvecklades till elitspelare under sex år i Spårvägen. Thomas Dennerby, Michael Borgqvist, Jonas Wirmola med flera elitspelare har också spelat i Spårvägen.
Spårvägen har under många år haft ungdomsverksamhet både för pojkar och flickor men någon seriös damverksamhet har aldrig funnits, främst beroende på att duktiga ledare har saknats.
Friidrott
Friidrott har genom åren varit Spårvägens mest framgångsrika idrott. Det var en av de främsta idrotterna redan när föreningen startade 1919 och har utan uppehåll varit en av föreningens bärande idrotter. Spårvägen friidrott har haft två framgångsepoker. Under stora delar av 1930- och 40-talen var Spårvägen landets främsta långdistansklubb med bl.a 14 SM-guld och en fjärdeplats på 10 000 meter på EM 1946.
Friidrotten stagnerade i slutet av 1940-talet och var under 1950- och 60-talen framför allt en korpverksamhet, på en förhållandevis låg idrottslig nivå, för företagets Stockholms Spårvägars anställda. På 1970-talet återkom Spårvägen som en av landets främsta friidrottsklubbar, och nu inte enbart i långdistanslöpning utan inom alla friidrottens grenar.
Med Malin Ewerlöfs dubbla EM-silvermedaljer 1998 fick Spårvägen också internationella framgångar som kulminerade med 2010-talets EM-guld av Moa Hjelmer (400 m) och VM-guld av Daniel Ståhl (diskus).
Handboll
Spårvägen startade en handbollssektion för herrar 1940 och damhandbollen togs upp 1949. Spårvägens herrar nådde aldrig några större framgångar, ett DM-guld på 1940-talet som bäst. I slutet av 1970-talet gick Spårvägen ihop med MP och spelade under namnet Spårvägen/MP.
År 1983 splittrades Spårvägens handboll. Herrarnas lag blev MP medan Spårvägens damer tog över det nedlagda Silwing/Trojas allsvenska plats. Det blev starten på en lång framgångsperiod för Spårvägens handboll.
Spårvägens damer spelade under 35 år i högsta serien serien och innehar 2020 en femteplats i maratontabellen. Även om klubben aldrig blivit svenska mästare inomhus så finns tre utomhus-SM (1994–96) på meritlistan och en SM-semifinal 2001. 18 spårvägare har spelat i landslaget, varav fyra har gjort över 100 A-landskamper: Matilda Boson (208), Christina Pettersson-Hellgren (115), Cecilia Ågren (114) och Anna-Lena Pihl (113).
År 2016 åkte Spårvägen ur högsta serien och befann sig 2019 i den nästa högsta serien.
Spårvägen handboll har i början av 2020-talet flick-, junior- och damlag och sin hemmaplan i Brännkyrkahallen.
Simning
Spårvägen simning startade 1946 och har genom åren vunnit en mängd nationella och internationella mästerskapsmedaljer och är 2020 Spårvägens största enskilda verksamhet med cirka 3000 medlemmar.
Simningen fick ett stort uppsving i början av 1990-talet när tränaren Michael Holmertz anställdes och 1992 kom hans bror Anders Holmertz. Anders, f 1.12.1968, tog under sin tid i Spårvägen fyra OS-medaljer, varav två individuella (200 m fritt och 400 m fritt 1992), två världsmästerskap i lagkapp (4×200 m 1994 och 4×200 m inomhus 1993) och mängder med SM-guld.
Johanna Sjöberg har ett OS-brons på 4×100 m fristim från 2000 och hon blev europamästare på 100 m fjärilsim vid kortbane-VM 1999. Emma Igelström har två individuella VM-guld på kort bana 2002 (50 och 100 m bröstsim) där det blev världsrekord i båda loppen, och två indivuduella EM-guld på lång bana. Michelle Coleman kom till Spårvägen 2014 och har ett VM-silver på 4×100 m medley från 2015 och åtskilliga EM-medaljer.
Spårvägen simning har i början av 2020-talet sin huvudsakliga träningsverksamhet i Vällingby men klubben har även en omfattande breddverksamhet som finns i många simhallar runt om i Stockholm. Föreningen är också duktig på att knyta till sig sponsorer och anordna egna tävlingar och andra arrangemang. Det har bidragit till en god ekonomi och av spårvägsföreningarna var det i början av 2020-talet Spårvägen simning som tillsammans med Spårvägen friidrott hade störst ekonomisk omsättning.
Skidor
Spårvägen skidor startade 1942 och har aldrig varit någon av klubbens mer framträdande idrotter. Spårvägen fick en svensk mästare i skidorientering 1951 men har i övrigt inga motsvarande meriter. Spårvägen skidor utgörs i början av 2020-talet av ett antal vasaloppsåkare med skiftande kvalitet.
Tennis
Spårvägens tennissektion bildades 1940 och tre år senare tog tävlingsverksamheten fart på allvar när laget debuterade i Stockholmsserien. Sportsligt nådde Spårvägen sina största framgångar mellan 1977 och 1981. Höjdpunkten var 1981 då Spårvägen blev svenska lagmästare. Klubben representerades då av Leif Karlsson, Terje Larsen, Jan Kjällqvist, Rolf Norberg och ”Bragd-Birger” Andersson, som var med och spelade hem Davis Cup till Sverige 1975. Tenny Svensson, Leif Johansson och Jan Norbäck har också spelat i Spårvägens färger.
Spårvägen tennis har i början av 2020-talet sin verksamhet i Kärrtorps tennishall.
Tyngdlyftning
Spårvägen tyngdlyftning startade 1932. Några av Spårvägens bästa tyngdlyftare genom åren har varit Harry Dahlgren på 1930- och 40-talen, Bosse Johansson (kring 1972), Veikko Kontinen och Tapio Kinnunen. Tapio kom sexa i mellanvikt på OS 1980 (för Finland), blev veteranvärldsmästare i 85-kilosklassen 2016 (tävlande för Spårvägen) och tävlade också i friidrott för Spårvägen med bland annat 10,8m på 100 m 1976. Tapio, född 1954, bor i slutet av 2010-talet i Västerås och är präst i Finska kyrkan. Tapio finns på bild på sidan 397.
Spårvägen tyngdlyftning hade länge sina träningslokaler på SL:s område i Midsommarkransen, i anslutning till det barracudatält där många av Spårvägens friidrottare tränade på 1970-talet. Men när många spårvägsföreningar lämnade SL-hallen 2008 lämnade också Spårvägen tyngdlyftning SL:s område och har i början av 2020-talet sin verksamhet i Enskedehallen. Både Spårvägens damer och herrar befinner sig i början av 2020-talet i landets näst högsta serie.
Volleyboll
Spårvägens volleyboll startade 1964 och damlaget var som allra bäst i mitten av 1990-talet då laget spelade i Elitserien (högsta serien). Det var då stora delar av laget bestod av systrar som bland annat Dagens Nyheter gjorde en stor artikel om i oktober 1996. Systrarna var då Jessica och Ulrika Kannebäck, tvillingarna Petra och Sandra Ekblom samt Anna, Åsa och Karin Lundqvist.
Klubbens hemmahall flyttades 2008 från SL-hallen i Midsommarkransen till Skärholmshallen. I Spårvägen volleyboll bedrivs ungdoms- och vuxenverksamhet. I början av 2020-talet fanns lag för flickor, damer och även ett mixlag.
SL-hallen
Spårvägen var i början av 1960-talet i grunden en stabil förening med god organisation och ett 15-tal idrotter där de flesta höll rätt låg nivå. De flesta sektioner hade nog inte heller ambitioner att utvecklas. Ett par idrotter, som tyngdlyftning och rodd, stack dock ut. De huserade i Sverigetoppen.
I februari 1965 stod SL-hallen i Hägersten klar. Det betydde att nästan alla Spårvägens idrotter kunde samlas under ett tak. SL-hallens tillkomst gav möjligheter till utveckling, sektionerna följde varandra i spåren och även de sektioner som inte höll till i Sporthallen påverkades. Inte minst friidrotten som sedan på elitsidan kom att ligga steget före de andra idrotterna. Ungdomsverksamheten förändrade medlemskadern men också ledarsidan. Till detta kom bingoverksamheten som startade i januari 1966 på fredagskvällar i Blåsut.
SL-hallen var Spårvägens centrum i mer än 40 år. Det var där barn och ungdomar tränade bordtennis, handboll, volleyboll, brottning och mycket mer. Det var där Spårvägen arrangerade sina hemmamatcher och turneringar. SL-hallen var om inte en förutsättning så i alla fall en väldigt stark bidragande orsak till att så många spårvägsidrotter blommade upp i slutet av 1900-talet.
Det var Stockholms stad som ägde SL:s anläggningar fram till 1967. Därefter tog Stockholms läns landsting över i form av det helägda AB Storstockholms lokaltrafik. År 2008 omorganiserades SL och alla fastigheter togs över av det landstingsägda fastighetsbolaget Locum. Locum chockhöjde årshyran för SL-hallen från 400 000 kr till 3 miljoner kronor och nästan hela Spårvägens verksamhet var tvungen att flytta därifrån, bara bordtennisen hade därefter verksamhet kvar i den SL-hall som bytte namn till Innebandy-center. Övriga spårvägsföreningar har i slutet av 2010-talet verksamhet i Brännkyrkahallen (handboll), Enskede (tyngdlyftning), Källbrink i Huddinge (cykel), Kärrtorp (tennis), Liljeholmshallen (brottning), Skarpnäck (fotboll), Skärholmen (volleyboll) och Vällingby (simning). Spårvägen friidrott har, som enda spårvägsförening, sin bas i Stockholms innerstad med klubb- och träningslokal vid Stadions tunnelbaneuppgång och kansli på Östermalms IP.
Mesta SM-guldklubben – 850 SM-guld (t o m våren 2020)
Spårvägens första SM-guld erövrades 1930 då kvartetten Anders Pettersson, Ragnar Borg, Elis Gustafsson och Nils Holmén vann lagtävlingen på Terräng-SM. Sedan dess är det friidrotten som varit mest framgångsrik när det gäller SM-guld och våren 2020 har Spårvägen i friidrott vunnit 372 SM-guld för seniorer (ute och inne).
Efter friidrotten kommer simning (197 SM-guld), brottning (124), tyngdlyftning (84), bordtennis (42), badminton (18), cykel (6), handboll (3), samt enstaka SM-guld i tennis, rodd, skidorientering och varpa. Det betyder att Spårvägen, mitt under Coronakrisen när detta skrivs, har vunnit 850 SM-guld. Ingen annan klubb har vunnit lika många. Närmast efter kommer Neptun och Örgryte med vardera drygt 650 SM-guld.
Världsmästare, Europamästare och OS-medaljörer
Sju spårvägare har blivit individuella världsmästare och ytterligare en har blivit världsmästare i lag. De är:
- Frank Andersson, brottning 90 kg 1979
- Jan-Ove Waldner, bordtennis 1989
- Ara Abrahamian, brottning 76 kg 2001 och 84 kg 2002
- Jimmy Samuelsson, brottning 66 kg 2002
- Emma Igelström, simning 50 m bröst och 100 m bröst 2002
- Martin Lidberg, brottning 96 kg 2003
- Daniel Ståhl, diskus 2019
Anders Holmertz är världsmästare i simning lagkapp 1993 och 1994. Även J-O Waldner (lag 1989) och Emma Igelström (lagkapp 2002) har blivit lagvärldsmästare för Spårvägen.
Sju spårvägare har blivit individuella europamästare: Sture Johnsson i badminton 1974, Frank Andersson i brottning 1979, Jan-Ove Waldner i bordtennis 1988, Johanna Sjöberg i simning 1999, Martin Lidberg i brottning 2000 och 2004, Emma Igelström i simning 2002 och Moa Hjelmer i friidrott 2012. Michelle Coleman blev europamästare i lag 2014.
Fem spårvägare har vunnit OS-medalj: Björn Johansson brons 1988 (lagtempo på cykel), Anders Holmertz tre silver (200 m fritt och två lagkapper) och ett brons (400 m fritt) 1992 och 1996, Ara Abrahamian silver och brons i brottning 2004 och 2008, silver för Johanna Sjöberg 2000 (lagkapp) samt brons för Jimmy Lidberg i brottning 2012.
Elit, bredd och ungdom
Som denna genomgång har visat har Spårvägen haft mycket stora framgångar på svensk elitnivå. Ingen annan klubb kan visa sådan bredd, i så många olika idrotter, som Spårvägen. Medan andra klubbar i Storstockholm kan visa större framgångar i de stora lagsporterna, främst fotboll och ishockey, har ingen av dem den elitbredd som Spårvägen har och har haft. Många menar att SM-guld i de stora lagsporterna väger tyngre än SM-guld i individuella idrotter. Så kanske det är. Men Spårvägen har genom åren i alla fall visat att klubben är den mesta SM-guldklubben i Stockholm och i hela landet. Endast Örgryte IS är i närheten av Spårvägens nivå.
Men Spårvägen är inte bara elit. Spårvägen var tidigt ute med att erbjuda ungdomsträning i de flesta av klubbens idrotter och 2020 bedriver Spårvägen en bra ungdomsverksamhet i nästan alla alliansföreningar. Det finns också utrymme i nästan alla föreningar för aktiva som inte är på högsta elitnivå. På så sätt är Spårvägen unikt. Och till skillnad från de främsta storstadsklubbarna i de stora lagsporterna, där det ofta finns en stor påverkan, på gott och ont, från supporterskaror som inte direkt är inblandade i själva sporten, har Spårvägen lyckats behålla en verksamhet där idrotten och idrottarna själva hela tiden är i fokus. Samtidigt finns det förstås en outnyttjad potential för Spårvägen, eftersom allmänintresset kring Spårvägen och Spårvägens aktiva förmodligen inte är lika stort som om motsvarande sportsliga prestationer utförs av aktiva i någon av storklubbarna i de stora lagsporterna.
