Gunilla Andrén – kort men medaljrik karriär
Gunilla Andrén fick ett par mycket framgångsrika 1980-talssäsonger i Spårvägen med två SM-guld, på 800 och 1500 m, seger i Finnkampen och ett strålande personligt rekord-lopp på DN-galan som främsta toppar.
När Gunilla Andrén kontaktade Spårvägen hösten 1982 mottogs hon inte med öppna armar, snarare tvärtom. Den som svarade ansåg att vi redan hade tillräckligt många och, inte utan fog, tillräckligt bra medeldistanstjejer. Men Gunilla stod tack och lov på sig. Annars hade Spårvägen missat en aktiv som bidrog mycket till att klubben under några år var landets bästa kvinnliga friidrottsklubb.
Gunilla Andrén är uppvuxen i Falun. Även om hon tidigt fick höra att hon hade löptalang så tändes inte intresset. När hon efter gymnasiet träffade häcklöparen Anders Kärrman inspirerade han henne att börja träna regelbundet. Det gav snabbt resultat och på SM i Piteå 1982 gick hon till final på 800 m.
Det lite ogina inledningsmottagandet kompenserades av att Ingemar Berg från Huvudstyrelsen fixade ett jobb åt henne på SL:s Färdtjänst – trots att företaget hade anställningsstopp – och att hon fick överta Peter Janssons lägenhet i Hägersten.
Träningen överraskade Gunilla.
– Den var mycket hårdare än vad jag var van vid. Jag fick verkligen slita för att hänga med. Vi sprang ofta tio mil i veckan. Så här i efterhand så tror jag att vi tränade för mycket.
Belöningen kom snabbt, bland annat av ett stafett-SM-guld på 4×800 m 1983. Gunillas stora säsonger inföll 1985 och 1986 med två individuella SM-guld och pers på både 800 och 1500 meter. Två 800-meterslopp har etsat sig fast i hennes minne.
– I Finnkampen fick jag order att ta rygg på bästa finskan som gjort 2.01 på 800 m och 54 på 400 m. Men hon lade sig sist och jag tog rygg trots att jag hatade att ligga i kön. Men 600 m kvar gick finskan upp och jag följde med och på sista 100 kämpade jag mig förbi.
– Det andra minnet kommer från mitt 800-pers, 2.03,94, på DN-Galan. Jag skulle inte få vara med men jag hade en ryska och en amerikanska efter mig i mål och det kändes som en seger.
Gunillas elitsatsning tog slut efter 1987 års säsong på grund av luftrörskatarr.
– Läkarna sa att den kunde bli kronisk och i värsta fall kunde jag få kol. Jag kände inte att löpningen var värd den risken.
Karriären kan sammanfattas i några få ord – kort men mycket medaljrik.
I december 2005 kom ett dystert för att inte säga traumatiskt läkarbesked för en mor med fyra barn mellan ett och tolv år. Hon hade drabbats av bröstcancer.
– Jag opererades dagen före julafton, cellgiftsbehandling under våren, strålning under sommaren och i september var jag tillbaka på jobbet. Det var den tuffaste perioden i mitt liv.
Fullständigt namn: Gunilla Catarina Andrén.
Född: 25 september 1961.
Familj: barnen Malin (f 1994), Carl (f 1996), Erik (f 2003) och Ida (f 2005).
Arbete: sjukgymnast, polis, sedan 2009 utredningsinspektör på IF.
Klubbar: Falu IK (–1982), Stockholms Spårvägars GoIF (1983–87).
Landskamper: 8 A (1984–87).
SM-guld: 800 m 1985 och 1500 m 1986. Stafettguld 4×800 m (1983 och 1984), terräng 4 km (lag) 1985 och 1986, och Lag-SM 1984, 1986 och 1987.
Övriga SM-medaljer: silver på 800 m 1984, brons på 800 m 1986. Silver på 4×800 m 1986 och 1987 och i terräng 4 km lag 1987, brons på Lag-SM 1983.
JSM-guld: 800 m 1983.
Personliga rekord: 400 m 56,04 (1985), 800 m 2.03,94 (1985), 1500 m 4.14,02 (1986), 3000 m 9.47,73 (1985), 400 m häck 63,51 (1985).
Dagbladsstafetten: 6 segrar (1983–87, 1989).
Bott: Falun, Hägersten med omnejd (Axelsberg, Hägerstensåsen och Mälarhöjden).
Längd/tävlingsvikt: 168 cm, 55 kg.
Tränare i Spårvägen: Janne Bengtsson.
Största idrottsminne: finnkampsvinsten på 800 m 1985.
Bästa spårvägskamrater: alla i den egna träningsgruppen, Catharina Winberg, Annika Eriksson, plus Annica Ericson från Lidingö.
SM-medaljer för Spårvägen:
– Ind. ute: 2 guld, 1 silver, 1 brons = 4 medaljer.
– Lag: 7 guld, 3 silver, 1 brons= 11 medaljer.
Spårvägens SM-guld nummer 155 (lag), 168 (lag), 172 (lag), 177 (lag), 180, 193 (lag), 195 (lag), 201, 216 (lag).
Jan Ahlström 2018 (presentationen finns publicerad i Spårvägen friidrotts 100-årsbok).
