SPÅRVÄGENS STÖRSTA STUNDER

1994–96: Spårvägen är ett av landets bästa handbollslag

Spårvägens damlag gick upp i högsta serien första gången 1973 men laget blev etablerat i mitten av 1980-talet. Under tre år, 1994, 1995 och 1996, var Spårvägen ett av landets absolut bästa lag, med seger i ute-SM alla tre åren, och som sämst var Spårvägen femma i den högsta serien.

– Spårvägen vann JSM 1996 helt med egna produkter, berättar Monica Andersson, ordförande, ledare och den som till stor del låg bakom Spårvägens framgångar på 1990-talet. De här åren hade vi så många duktiga ungdomar och juniorer, som dessutom tog plats i seniorlaget.

1996 var Spårvägen i SM-semifinal (inomhus) och förlorade först i en tredje och avgörande match mot Sävsjö. Närmare än så kom Spårvägen aldrig en SM-final inomhus.

De stora spelarna under dessa år var Kicki Ström (målvakt), Lotta Jädeby, Malin Karlsson, Cecilia Ågren, Helena Andersson, Therése Askell, Mia Hodin, Christina Pettersson, Camilla Eriksson, Carina Johansson och många fler.

I landslagsdräkt: lördag 20 april 1974 – Sture Johnsson blir Europamästare i herrsingel

Spårvägens Sture Johnsson vann den helsvenska finalen i Europamästerskapet i Wien mot Thomas Kihlström med 15–7, 15–8, och vann därmed EM-titeln för tredje gången, 1968 och 1970 de tidigare gångerna. Det här var dock första gången Sture vann med Spårvägens som klubbadress.

I klubbdräkt: söndag 22 september 1991 – Spårvägen vinner Europacupen för klubblag!

I och med att Spårvägen vann lag-SM våren 1991 blev Spårvägen Sveriges representanter i Europacupen för klubblag och eftersom Sveriges representant föregående år, Göteborg, hade vunnit Europacupen var Spårvägen toppseedat och gick direkt till finalspelet som gick i belgiska Antwerpen.

I semifinalen besegrades Royal Canin från Nederländerna med 5–2 efter segrar av Jens Olsson, Christine Magnusson, Jörgen Tuvesson, Thomas Kihlström/Jens Olsson i dubbel samt Kihlström/Magnusson i mixed.
I finalen vann Spårvägen mot engelska Headingley också det med 5–2 detta trots att flera av spårvägsspelarna var småskadade.:Toppseedade Christine Magnusson i vristen, Jeanette Kuhl i foten, Carina Olsson i axeln liksom Jörgen Tuvesson. Endast Jens Olsson och oldtimern Thomas Kihlström var helt friska.
– Framförallt Christine Magnusson och Jens Olsson var fantastiskt starka, berättade ordföranden Sverker Holmberger direkt efter matchen till DN. De förlorade knappt ett set under hela turneringen.
Christine vann sin singelmatch med 11–0, 11–3, och vann sedan den betydelslösa mixedmatchen med Thomas Kihlström i två raka set. Kihlström, 43 år ung, var fortfarande suveränt stark i både dubbel och mixed.
Det var Spårvägens första och hittills (t.o.m. 2027) enda seger i en officiell europacup för klubblag, i alla idrotter. Efter segern väntade inget flyg till Sverige utan spelare och ledare packade in sig i bilar för att åka hem genom Europa.

Finalen i Europacupen 1991 (21–22 september i Antwerpen)
Spårvägens GoIF– Headingley 5–2
Matcherna (Spårvägens spelare först):
Jens Olsson–Nitis Panesar 15–2, 15–5
Christine Magnusson–Adele Abbott 11–0, 11–3
Jörgen Tuvesson–Mick Adams 15–12, 15–2
Jeanette Kuhl–Joanne Davies 9–11, 8–11
Thomas Kihlström/Jens Olsson–Mike Brown/Adams 8–15, 15–7, 15–8
Jeanette Kuhl/Carina Olsson–Abbott/Davies 4–15, 5–15
Thomas Kihlström/Christine Magnusson–Brown/Jill Wallwork 15–1, 15–9

I landslagsdräkt: söndag 14 november 1971 – Bo Johansson slår världsrekord i stöt med 206,5 kg!

Bosse Johansson var nybliven spårvägare när han i landskampen mot Finland i Sundbyberg stötte 206,5 kg, nytt världsrekord i mellantungvikt. Det gamla rekordet hade ryssen Riegerts på 205 kg.

Bosse hade först pressat 182,5 kg och fick så när ett godkänt lyft på 187,5 kg men domarsiffrorna var 1–2, underkänt alltså. I ryck blev det 155 kg. Och så världsrekord i stöt.

Bosse började med att lätt stöta 195 kg för att sedan beordra upp 206 kg. Frivändningen verkade, enligt Dagens Nyheter, trög, men överstöten var magnifik. Vid kontrollvägningen konstaterades att det var 206,5 kg på stången. Bosse provade sedan på 210 kg, klarade frivändningen men fick inte upp stången hela vägen.

I klubbdräkt: 8–9 februari 2003 – Spårvägen blir bästa SM-klubb för femte året i rad

År 1999 blev Spårvägen bästa klubb på SM. Spårvägen blev bästa klubb på SM även 2000, 2001, 2002, 2003 och senare också 2005. När Spårvägen vann nio SM-guld i Uppsala 2003 var det alltså femte året i rad som Spårvägen blev bästa SM-klubb.

Gulden vanns av Per Nilsson i 69-kilosklassen (ryck, stöt och sammanlagt), Jim Gyllenhammar i +105-kilosklassen (ryck, stöt och sammanlagt) och Stina Sundström i 75-kilosklassen (ryck, stöt och sammanlagt). Till det kom flera andra mycket goda spårvägsprestationer.

Senare på året kom Spårvägens herrar tvåa på lag-SM, liksom laget gjorde 2004.

I landslagsdräkt: lördag 21 september 2002 – med två världsmästare är Spårvägen världens bästa klubb!

Sverige och Spårvägen fick två världsmästare i grekisk-romersk brottning när VM i Moskva avgjordes den 21 september 2002.  Först vann Jimmy Samuelsson i 66-kilosklassen och en knapp timme senare vann Ara Abrahamian i 84-kilosklassen. Till detta gjorde även spårvägarna Jimmy Lidberg (96 kg) och Mohammad Babulfath (74 kg) goda insatser på VM om än inte på medaljnivå. Med på VM, dock utan större framgångar, var även den tidigare spårvägaren Eddy Bengtsson (120 kg). Martin Lidberg, som skulle vinna VM 2003, var skadad och kunde inte vara med.

Jimmy Samuelsson besegrade i sin final juniorvärldsmästaren Farid Mansuriv, Azerbajdzjan, med 3–0. Ara Abrahamian vann sin final med 3–1 efter förlängning mot ryssen Aleksander Mensjikov.

Genom de dubbla gulden blev Spårvägen världens bästa klubb i grekisk-romersk stil.

Det var inte bara Spårvägens största framgång genom alla tider. Det var Brottarsveriges största triumf sedan 1953. Den har därefter aldrig upprepats.

I klubbdräkt: söndag 23 november 1975 – Spårvägen till Europacupfinal!

Efter Spårvägens seger i fristilens lag-SM 1975 fick klubben delta i Europacupen för klubblag. I semifinalen i franska Limoges (cirka 40 mil söder om Paris), besegrades både franska Limoges och det schweiziska T.V. Wienfelden med 6–4. Deszö Bereczky var den som imponerade mest, han vann sina matcher i 68-kilosklassen överlägset.

I och med segern i Frankrike var Spårvägen klart för final i Europacupen.

Europacupfinalen arrangerades två veckor senare i SL-hallen. Spårvägen belade en tredjeplats efter Haskovo från Bulgarien och Röda Stjärnan från Prag. Tredjeplatsen sågs som en stor framgång, åtminstone vad gäller tävlingar i klubbdräkt. Men störst var avancemanget till finalen.

I landslagsdräkt: Jan-Ove Waldner vinner VM-guld i singel

Jan-Ove Waldner blev, som spårvägare, världsmästare i bordtennisens singelturnering i Dortmund genom att i finalen besegra Jörgen Persson med 3–2 i set och setsiffrorna 21–17, 21–18, 20–22, 18–21 och 21–10.

Dagens Nyheter berättade om finalen:
”I de första två seten var det bara J-O som dagen till ära tagit på sig blåstället – Jörgen spelade i gul tröja – och jobbade oerhört effektivt, vann lätt med 21–17 och 21–18, då han höll bordet rent och Jörgen i schack så att denne inte fick utrymme för sin fruktade backhand, världens kanske främsta.

Då Jörgen kvitterat till 2–2 anade man ugglor i mossen. Skulle J-O än en gång falla och släppa en till synes given ledning som han gjort tidigare, då det gällt?

Det hade varit grymt om så skett. Alla unnar vi honom att stå där på prispallen med buckla, VM-guldet om halsen, blommorna och blixtbelysningen. Det är han värd. Allt annat hade varit fel.”

Vägen till finalen gick via Dmitrij Mazunov, Sovjet, 3–1, Kang, Sydkorea, 3–2, Prean, England, 3–1, Saitoh, Japan, 3–0, Klampar, Ungern, 3–1, och i semifinalen Andrzej Grubba, Polen, 3–1.

Tidigare under VM-turneringen hade Sverige, med J-O Waldner, Mikael Appelgren, Jörgen Persson, Peter Karlsson och Erik Lindh, vunnit lagfinalen mot Kina med hela 5–0. För den prestationen tilldelades det svenska laget Svenska Dagbladets bragdmedalj.

I klubbdräkt herrar: Spårvägen vinner lag-SM för herrar för första gången

Lars Franklin, Kjell Höyheim, Kjell-Åke Waldner och Jan-Ove Waldner tog Spårvägen till dess första Lag-SM-triumf. I semifinalen hade Ängby besegrats med 6–3 hemma (13 mars 1983) och 5–5 borta (15 mars i Vällingbyhallen). I finalen väntade Söderhamn, första matchen spelades i Söderhamn 27 mars och Spårvägen fick med sig 5–5. I returen i SL-hallen två dagar senare var Spårvägen det bättre laget och vann med 6–3. J-O Waldner vann två singlar och dubbeln tillsammans med Lars Franklin, Kjell-Åke Waldner, Kjell Höyheim och Lars Franklin var sin singelmatch.

– Det här var en rolig seger, den värderar jag mycket högt, sade den 17-årige J-O Waldner till DN efter matchen som sågs av 400 personer i SL-hallen i Midsommarkransen.

För Spårvägen var detta en seger med guldglans. I elva år hade laget kämpat för en SM-titel men inte nått ända fram. År 1982 var laget tvåa efter Söderhamn men var denna säsong favoriter. J-O var tolv år då han klev in i laget och efter bara några säsonger var han ankaret i laget.

DN konstaterade att ”Spåret är unikt i Pingis-Sverige genom att man faktiskt producerat i stort sett ett helt eget landslag. Nu är Thorsell och Lagerfelt proffsspelare i Tyskland och den enda importen, Lars Franklin, 24-årig studerande (ekonomi) från Söderhamn. De övriga i guldgänget är 19-årige Kjell Höyheim och 24-årige Kjell-Åke Waldner, storebrorsa till J-O.”

År 2021 berättade Jan-Ove Waldner att första SM-guldet i lag, 1983, var hans allra bästa spårvägsminne.

I klubbdräkt damer: Spårvägen vinner lag-SM för damer för första gången

Den 31 mars 1993 vann Spårvägen sitt första lag-guld för damer när Pernilla Pettersson, Heléne Gustafsson, Annika Johansson, Christina Casserborg och Pernilla Drevegård besegrade Lyckeby i finalen. I första matchen, hemma den 29 mars, vann Spårvägen med 6–4. I den andra matchen, 31 mars, borta mot Lyckeby, blev det 5–5.

Men det var semifinalen som Spårvägen hade det svåraste motståndet. Spårvägen vann hemma mot Varberg, 6–4, men förlorade 4–6 borta varpå det följde en avgörande match hemma. Den slutade 5–5 och det var till slut setkvot som blev avgörande. Där vann Spårvägen med 12–10 och gick alltså till final.

Alf Källman vinner SM i skidorientering – Spårvägens enda SM-guld på snö eller is

Alf Källman (hans dopnamn var Alfred), f 7.2.1922, d 7.9.1984, vann Spårvägens 23:e SM-guld. Han vann det i skidorientering, det enda som Spårvägen någonsin vunnit i en vinteridrott på snö eller is.

Dagens Nyheter hade en lång artikel om mästerskapet. Här är ett utdrag från den:
”Det första svenska mästerskapet i skidorientering som avgjordes tidigt på söndagsmorgonen blev en lika rafflande som lyckad tävling i Västmanlands idrottsförbunds goda regi. Segrare blev helt överraskande en stockholmare, 29-årige spårvägaren Alf Källman.”

DN:s segerporträtt över Källman löd: ”Skidorienteringssportens förste individuelle svenske mästare, sensationssegraren Alf Källman kommer från Graninge i Ångermanland där han fick ett par skidor på fötterna nästan innan han lärt sig krypa. Till Stockholm flyttade den sege 29-åringen först för tre år sedan och där blev han arbetskompis med Axel ’Siljansnäs’ Carlsson i Spårvägen.”

Källman vann på tiden 5 timmar, 30 minuter och 14 sekunder, nio minuter före tvåan Martin Johansson från F 1 i Västerås. Banan var ett 40,6 km långt mästerskapsstråk i snörika bergslagsmarker, start ovanför Rosshyttan, och i en sydlig båge via sju kontroller fram till målet vid Kärrgruvan. Starten för de 102 tävlande gick redan kl 2 på söndagsmorgonen (eller natten till söndagen), det mesta av tävlingen gick alltså i nattmörker.

Alf var även en duktig orienterare utan skidor, det började han med 1951 samma år som han vann det historiska första svenska mästerskapet i skidorientering.

Trots att Alf slutade i Spårvägen och började på SAS fortsatte han i idrottsföreningen. Han fick klubbens förtjänstmärke 1952 och jubileumsplaketten 1969. Han var ledamot i skidsektionen 1958 och 1961. Han var ordförande i orienteringssektionen 1960 och 1961 och ledamot i styrelsen åren innan, 1958–59.

Alfs dotter Vivianne berättar att Alf efter sin elitkarriär fortsatte åka skidor, han åkte många Vasalopp, italienska Marcialonga och andra långlopp. När han jobbade på SAS åkte han för SAS skidsektion. Vivianne berättar vidare att Alf hade ett bra lokalsinne, kanske hade han fått det när han som ung arbetade i skogen.

Spårvägen går upp i Elitserien

Våren 1996 gick Spårvägens damlag upp i högsta serien i volleyboll. Det var ett samspelt lag som bland annat innehåll tre uppsättningar syskon.

Efter att som nykomling ha vunnit sin division 1-serie slog Spårvägen i kvalet till Elitserien först ut Vännäs från Umeå i två raka matcher och sedan Hudik, även det med 2–0 i matcher. Sedan spelades en avgörande serie med Spårvägen, KFUM Skellefteå och Örkelljunga VK, hemma och bortaspel. Två lag skulle gå upp i högsta serien.

Spårvägen flög upp till första matchen borta mot Skellefteå men förlorade med 2–3 i set, 16–18 i avgörande set där Spårvägen hade en matchboll vid ställningen 15–14. Laget flög hem och redan dagen efter, 14 april, var det bortamatch mot Örkelljunga i norra Skåne. Det blev en ny tät match som Spårvägen denna gång vann, 3–2, efter setsiffrorna (Spårvägens siffror först) 13–15, 15–11, 15–17, 15–13 och 15–13. Örkelljunga hade alltså 2–1 i set innan Spårvägen med minsta marginal kunde vinna de två sista seten.

Lördagen den 20 april spelades den historiska matchen i SL-hallen, Spårvägen tog emot Örkelljunga. Förutsättningarna var klara: spårvägsseger och avancemang till Elitserien var klart.

Det blev seger med 3–0, efter att Spårvägen bytt tröjnummer på tvillingarna Ekblom, Sandra och Petra. Örkelljunga hade i sin hemmamatch fått bra utdelning när de spelat på tvillingarnas svaga sidor men nu satte de servarna på ”fel” tvillingsyster. Örkelljungas tränare Tony Westman sade efter matchen till Helsingborgs Dagblad att ”vi servade mycket sämre än normalt. När vi mötte Spårvägen förra gången hade vi 19 serveess, nu blev det bara ett par”.

Lars Allerstedt i tidningen Mitt i skrev en lång artikel om Spårvägens avancemang. Här är ett utdrag ur den:

Spårvägens volleybolltjejer är klara för Elitserien. 3–0-segern mot Örkelljunga i lördags bäddade för det smått sensationella avancemanget. En fantastisk prestation av det unga laget som spelade i division 2 för bara två säsonger sedan. Örkelljunga hade inte en chans i SL-hallen, Spårvägen vann enkelt 15–9, 15–12, 15–3. Det blev Ulrika Kannebäck som fick äran att slå in matchbollen, poängen som betyder att Spårets tjejer spelar volleyboll i Elitserien kommande säsong.

– Det ska bli kul att spela i elitserien, säger den alltid lika modeste Spårvägstränaren Per Junelind. Men vi behöver förstärka och bredda truppen för att ha en chans att klara oss.

Spåret var nykomling i ettan denna säsong.

– Jag hade inte en tanke på elitserien i början av säsongen, erkänner Anna Lundqvist.

20-åriga Anna är en av orsakerna till succén. Hon kom tillbaka till laget efter en utflykt till Sollentuna i elitserien, och har varit helt suverän. Annas blott 14-åriga och 182 centimeter långa lillasyster Karin Lundqvist har också gjort en kanonsäsong.

– Karin är en extrem talang som är duktig både i anfallet och bakåt, berömmer Per Junelind.

I elitserien kommer Spårvägen att förstärkas av ytterligare en syster Lundqvist. Mellansyrran Åsa, 19, är på väg hem från volleybollgymnasiet i Katrineholm. Därifrån hoppas Spåret även få Ulrika Müller också hon med ett förflutet i klubben.

Spårvägens trupp har en medelålder på bara 20 år med Karin Lundqvist och de båda 16-åriga tvillingarna Sandra och Petra Ekblom som yngsta spelare. Lagets veteran är 31-åriga Anki Bäck som kom tillbaka denna säsong efter ett mellanspel i Rissne. Ankis säkra spel och stora rutin har varit viktiga ingredienser.

Så långt Mitt i.

Spårvägen var alltså, trots att det var en match kvar, klart för spel i högsta serien. Det var Spårvägen volleybolls största stund! Spårvägens sista kvalmatch hemma mot Skellefteå behövde aldrig spelas. Kvalet var redan avgjort. Spårvägen och Skellefteå gick upp, Örkelljunga stannade i ettan.

Det blev sedan fem säsonger i högsta serien, som bäst en SM-kvartsfinal, totalt 104 matcher, 34 segrar och 70 förluster, men ingen av dessa säsonger slår glädjen och prestationen av att gå upp i högsta serien.

Det var många som var bidragande till avancemanget. Systrarna Lundqvist, Anna, Åsa och Karin, var de mest omskrivna, bland annat gjorde Dagens Nyheter i oktober 1996 ett långt reportagen om dem, du som är DN-prenumerant kan läsa artikeln här. Deras pappa John Lundqvist var för övrigt ordförande i Spårvägen volleyboll i många år. Tvillingarna Ekblom, födda 1979, den ena var spiker, den andra passare, och systrarna Kannebäck, Ulrika och Jessica, var två andra syskonpar som bidrog till framgångarna. Därutöver bestod truppen av Lotten Backström, Ulrika Müller och Anki Bäck, som var den som styrde det mesta av spelat. Nästan alla spelare var egna spårvägsprodukter. Mest betydelsefull var kanske tränaren Per Junelind, eller Pekka som han kallades, som förde upp dessa tjejer från ungdomsspel till Elitserien. Vid sidan av Junelind var Magnus Lihagen andretränare och Anders Muller lagledare.

I klubbdräkt: Bengt Ring vinner linjeloppet över 180 km, Spårvägens första SM-guld i cykel

Bengt Ring, 25-åring från Täby som tävlade för Spårvägen, vann Spårvägens första SM-guld i cykel när han i Halmstad vann linjeloppet över 180 km. I en spurt mellan fem åkare vann han med mindre än en halv hjullängd före PK-bankens Allen Andersson och exproffset Lasse Wahlqvist, Motala.

Dagens Nyheter skrev:
Spårvägens cykelstall var värt guldet. Cyklisterna hade övertaget under alla de 17 varv gånger 10,6 kilometer som tävlingen omfattade. Vid utgången till sista varvet ledde täten med 44 sekunder. Någon av de sju (som hade brutit sig loss) skulle bli mästare. Två kilometer före mål punkterade Wickholm (också han Spårvägen) på bakhjulet. Wahlqvist gick först genom den första av tre kurvor 400 meter före mål. Ring smet precis före kurvan förbi Hokkanen.

– Det var ett perfekt läge för mig, säger Bengt Ring. Under hela sista varvet hade jag legat i bakhjulet på Wahlqvist. Jag bedömde honom som farligast av konkurrenterna.

Ring som studerar på Idrottsfolkhögskolan på Bosön hade tänkt lägga av i våras men övertalades att fortsätta.

Spårvägsbasen Ossian Selling och klubbens fixare nummer ett Thomas Ronnestam såg till att segern firades på ett speciellt sätt. I går eftermiddag slängdes Bengt Ring och Spårvägens matchare Stephan Klang i Nissan under jubel och applåder.”

Så långt Dagens Nyheter.

Så här mindes Bengt Ring själv, 31 år efter triumfen:

– Det var en laginsats och vi hade ett bra lag som några dagar tidigare hade kommit trea på lagtempot. I linjeloppet blev det en tidig utbrytning där en spårvägare, Niklas Kindåker, var med så vi andra spårvägare behövde inte köra i klungan, vi fick en bra resa. Sedan var jag med i den avgörande utbrytningen med 3–4 mil kvar. Några av favoriterna, Lars Wahlqvist och Stefan Brykt, var också med i utbrytningen. Vi var 6–7 som var med i spurten och jag lyckades pressa mig först.

– Det blev stort firande. Nissan var vår huvudsponsor så då passade det bra med att jag fick göra ett dopp i Nissan.

Bengt Rings SM-triumf var Spårvägens första svenska mästerskap i cykel. Även i ett 2021-perspektiv, med överblick över ytterligare fem spårvägsguld i cykel, så framstår Bengt Rings SM-seger som klubbens största ögonblick, inte bara för segern som sådan utan för att den vanns genom en suverän laginsats.

I landslagsdräkt: Björn Johansson och det svenska lagtempolaget vinner OS-brons 1988

Anders Jarl, Michel Lafis, Jan Karlsson och Spårvägens Björn Johansson vann brons i lagtempo 100 km under den första dagen av OS i Seoul. Östtyskland vann på tiden 1.57.48, knappt sju sekunder före Polen. Sverige var nästan två minuter efter segrarna (1.59.47).

25 kilometer från mål låg den svenska kvartetten bara åtta men efter en stark avslutning slutade de alltså trea efter en sekunddramatik där fyran Frankrike bara var två sekunder efter Sverige, femman Italien nio sekunder efter.

Torbjörn Pettersson i Dagens Nyheter skrev om Björn Johansson:
”Björn Johansson, 25 år, är lagets motor. En skämtare som inte har långt till en snabb kommentar.”

Björn Johansson själv sade till DN:
– Vi gav aldrig upp hoppet om en medalj. Vi kämpade bara vidare och gjorde vårt eget lopp utan att bry oss om de andra lagen.

DN avslutade med att konstatera:
”Viljan och envisheten var vapnet. Det räckte för att besegra många av medaljfavoriterna. Italien har lagt ned över fem miljoner kronor på förberedelserna inför OS. Sovjet har satsat stenhårt. Den svenska satsningen överstiger inte 200 000 kronor.”

SKK/Spårvägen överlägset bäst i landet

SKK/Spårvägen försvarade sitt SM-guld i vattenpolo 1974. I serien med 21 matcher (lagen spelade mot varandra tre gånger) vann SKK/Spårvägen 20 matcher, förlorade bara en mot Hellas/Neptun.

Föregående säsong avgjordes inte SM förrän i sista omgången. Denna säsong var guldet klart långt innan serien slutspelades.

Mästarlaget: Robert Hernadi, Lars Englund, Lars Engström, Lars Fjärrstad, Thomas Fjärrstad, Bo Jutner, Mats Jutner, Lars Karlsson, Per-Arne Carlsson, Hans Rosendahl, Bert Svensson. Tränare var Björn Branelius.

Thomas Fjärrstad gjorde 54 av de 171 målen.

SKK/Spårvägen	21	20	0	1	171–63	40
Västerås SS	21	16	1	4	129–79	33
Tunafors SK	21	11	1	9	101–103	23
SK Ran	21	9	2	10	110–110	20
S02	21	9	2	10	109–113	20
PK Hellas/Neptun	21	9	1	11	113–113	19
GKK/Najaden	21	5	3	13	88–120	13
Örebro PK	21	0	0	21	58–178	0

År 1972 hade Spårvägen, Stockholms Kappsimningsklubb (SKK) och Bromma SS tillsammans bildat en tävlingsförening för eliten, inte bara i vattenpolo utan även i lagkapper i simning. Det angavs flera orsaker till alliansen.

• Ekonomi: föreningarnas moderföreningar hade haft svårt att finansiera verksamhet på elitnivå.
• Rekrytering: alla tre föreningar hade tidigare sett sina mest lovande juniorer gå över till konkurrentklubbar.
• Sportsligt: genom att respektive klubbars bästa nu tävlar för en gemensam klubb blir den än mer konkurrenskraftig.

Det fanns nog en viss sanning i att SKK stod för ledarna och spelarna, Bromma för tiderna i bassängerna och Spårvägen för pengarna, genererade främst genom bingointäkter.

Detta gemensamma SKK/Spårvägen blev mycket framgångsrikt i vattenpolo med SM-guld 1973, 1974, 1975 och 1978. Därefter upplöstes alliansen och vattenpolo bedrevs enbart i SKK:s namn där de fortsatte att vinna många SM-guld.

Lennart Westerberg vinner SM-guld i varpa

Lennart Westerberg vann Spårvägens första och enda SM-guld i varpa, i centimeterkast i Göteborg 1971 på resultatet 3,57. Tvåa kom L-G Hederstedt, Roma, 3,92, trea Ville Karlsson, Varpa, 4,11 och fyra Bertil Johansson, Varpa, 4,39.

Lennarts serie på de 36 kasten blev 139 – 109 – 109 cm, sammanlagt alltså 357 cm. I Spårvägen Sport beskrevs Lennart som ”en av dem som har den finaste kaststilen av alla kastare – han har ju också varit förbundsinstruktör”.

Lennart började med gotlänningarnas nationalsport varpa redan som tolvåring. Det var hans pappa som kastade i Ängby och det var Ängby varpaklubb som blev Lennarts första klubb.

Så småningom gick Lennart över till Spårvägen, övertalad av hans bästa kamrater Stig ”Stickan” Alm och Hans Borg som redan kastade för Spårvägen. Trion gjorde Spårvägen till en aktad varpaklubb framför allt under 1960-talet och början av 1970-talet. De var, som Lennarts son Uno uttrycker det, ”oslagbara”.

Spårvägen började med varpa 1954 och fick i början storartade framgångar i SM-sammanhang där vid några tillfällen spårvägare endast fick ge sig mot gotlänningar. Dalens varpaklubb gick upp i Spårvägen 1972. Några av de bästa utövarna var Stig Alm, Karl Jönsson och så Lennart Westerberg. Den senare blev alltså svensk mästare 1971, och bröt då en lång gotländsk svit. Varpa hade också så pass stark organisation att klubben klarade av att arrangera SM. Det hölls på Nytorps gärde (nära Blåsut). Sektionen lades ned 1994.

17-åriga Kerstin Hamrin vinner SM-guld i singelsculler

Spårvägens roddsektion startade 1946 och hade ett eget båthus på Långholmen.  Flera spårvägare har deltagit i både svenska och internationella regattor. Största framgången är SM-guldet i singelsculler för Kerstin Hamrin 1961.  Sektionen har även ett SM-guld för juniorer i inriggad fyra 1950. Efter 36 års verksamhet lades sektionen ned 1981 då det dracks gravöl i Stockholmspolisens båthus.

Kerstin Hamrin, f 29.12.1943, blev Spårvägens första kvinnliga SM-guldmedaljör, i alla spårvägsidrotter, när hon på sjön Näknen norr om Norrköping vann SM i singel. Hon vann på tiden 4.24,3, drygt två sekunder före tvåan Kerstin Persson från Landskrona.

– Vi vara bara två som startade, jag och en tjej från Skåne, berättade Kerstin 2020. Men jag hade tur, eftersom den andra tjejen hade rott ett lopp i en fyra tidigare samma dag. Hon var egentligen bättre i singel men hon kände nog av sitt lopp i fyran.

Kerstin började med rodd som 15-åring. Spårvägen hade då ett klubbhus på Långholmen och eftersom Kerstin bodde i Bergsundsområdet var det nära till träningarna. Första tävlingen, ett skolmästerskap i Djurgårdsbrunnsviken, gjorde hon 1959.

– Jag hade en kärlek till sjön ändå sedan jag var liten. Vi hade haft båt och jag simmade mycket. Det fanns ett antal båtar i klubbhuset och trots att jag var ensam tjej så tränade jag nästan varje dag. Singelsculler passade mig bra.

Kerstin blev den alltså den första, och enda, kvinna som vann SM-guld i Spårvägen under klubbens första 50 år. Nästa spårvägskvinna att vinna SM-guld blev Marita Neidert i bordtennis 1970. Kerstin blev också den första och samtidigt sista att vinna ett SM-guld i rodd för Spårvägen.

Lag-SM för herrar, 2–2 i matcher, 5–5 i set, 53–48 i game

Spårvägen vann herrarnas lagfinal i Helsingborg mot SALK (Stockholms Allmänna Lawntennis klubb) med minsta möjliga marginal. Inför den sista dubbelmatchen var förutsättningarna klara: Spårvägen, med Jan Norbäck och Terje Larsen, var tvunget att vinna med 2–0 i set för att vinna hela finalen, för SALK räckte det att vinna ett set. Spårvägen vann också med 7–6 och 6–3 och därmed SM-guldet. Lagen hade vunnit två matcher och fem set var men Spårvägen vann 53 game mot SALK:s 48. En segermarginal med fem game alltså.

Dagens Nyheter skrev att ”Spårvägen vann främst tack vare inspirerat spel av Jan Norbäck”.

Jan Norbäck själv mindes år 2020 SM-finalen så här:
– Det var en väldigt jämn match. Vi visste förutsättningarna inför dubbeln, att vi var tvungna att vinna i två raka set. När vi vann första set så blev nästa set ett helt avgörande set för hela finalen. Jag kommer ihåg när vi fick matchboll. Då gick jag fram till Terje och sade att ”nu drar jag ett ess i mitten”. Och så gjorde jag det och matchen var slut, vi hade vunnit SM-guld. Det pratar Terje om än idag.

Jan Norbäck var avgörande för Spårvägens SM-guld. Han vann alla matcher, två singel- och två dubbelmatcher, han spelade under SM-dagarna. Han hade kommit till Spårvägen ett drygt år tidigare, och bildade alltså Sveriges bästa tennislag tillsammans med Birger Andersson, Terje Larsen och Michael Knutas under ledning av Spårvägsledaren Kalle Roth. Som spårvägare gick Janne till SM-final i singel 1981, där han på väg mot finalen slog ut en ung Stefan Edberg, Mats Wilander och Anders Järryd men där Hans Simonsson blev för svår i finalen.

Även om Janne fortsatte spela tennis i Tyskland på lite lägre nivå var Lag-SM-guldet, tillsammans med Stockholm Open i november samma år, avslutningen på hans elitkarriär. Jannes tenniskarriär blev därmed parallell, om än inte på en lika hög nivå, med Björn Borgs. De är födda samma år, 1956, och slutade spela samma år, 1981.

SM-finalmatcherna 29 december 1981 (Spårvägens spelare först):
Birger Andersson – Tenny Svensson 6–4, 6–7, 4–6.
Jan Norbäck – Jan Källqvist 6–1, 6–7, 6–3.
Terje Larsen – Per Larsson 3–6, 3–6.
Jan Norbäck/Terje Larsen – Tenny Svensson/Jan Källqvist 7–5, 6–3.

I semifinalen dagen innan (28 december) hade Spårvägen besegrat Växjö med 3–1.
Matcherna i semifinalen:
Birger Andersson – Jan Gunnarsson 5–7, 3–6.
Jan Norbäck – Anders Fransson 6–1, 6–2.
Terje Larsen – Fredrik Pahlett 7–6, 6–2.
Jan Norbäck/Terje Larsen – Jan Gunnarsson/Fredrik Pahlett 6–3, 6–1.

I klubbdräkt: Emmas Igelströms dubbla världsrekord (semi och final) på 100 m bröst på SM 2003.

Emma Igelström slog under SM-tävlingarna i kortbanesimning i Eriksdalsbadet dubbla världsrekord på 100 meter bröstsim. I semifinalen på lördagen gjorde hon 1.05,79 och i söndagens final simmade hon in på 1.05,11.

Emma hade tidigare under SM slagit europarekord på 200 m bröstsim och varit nära världsrekordet på 50 m bröstsim och många väntade på en supertid i söndagens final. Men Emma slog alltså till redan i lördagens semifinal med nytt världsrekord.

– Jag tror nog aldrig jag har varit med om det. Det är ju inte så många svenskar som sätter världsrekord, sade förbundskaptenen Hasse Bergqvist till Expressen angående att ”man slår ju liksom inte världsrekord i en semifinal på SM”.

Förbundskaptenen fortsatte:
– Hon är ett mirakel hela hon på det viset att hon alltid ger järnet. Det spelar ingen roll om det är Törebodamästerskapen – hon går inte längre i vattnet utan att prestera sitt bästa. Så här har det ju sett ut i ett och ett halvt år, och det gör mig överraskad och imponerad att hon kan hålla den här nivån hela tiden, sade Bergqvist.

Emma straffade slog alltså på nytt världsrekordet i söndagens final. Då skrev Expressen:

Lördagens världsrekord på 100 m bröst på 1.05,29 höll i ett dygn. En ny imponerande uppvisning gav 1.05,11 i finalen på söndagen och totalt har hon på två dagar gått ned med 27 hundradelar på sträckan. Men lika snabb som Emma Igelström är i bassängen, lika snabbt snurrar simcirkusen vidare. Hon kan njuta av sina rekord en liten stund, men sedan är det full fart framåt som gäller igen. Applåderna i Eriksdalsbadet hade knappt hunnit ebba ut förrän Emma Igelström pratade nya rekord. Nu i lång bana.

Emma hade sedan tidigare världsrekordet även på 50 m bröstsim. Det hade hon slagit vid SM 2002, 30,24, en tid hon överträffade några veckor senare vid VM, 29,96.

Emma Igelström, född 1980, slog i spårvägendräkt, världsrekord vid tre tillfällen i samband med SM-tävlingar. Det är bara Emma som vid en SM-tävling har slagit världsrekord i Spårvägens färger.

I landslagsdräkt: Anders Holmertz dubbla OS-medaljer 1992 Barcelona, silver på 200 m fritt och brons på 400 m fritt.

Under Barcelona-OS första riktiga tävlingsdag, vann Anders Holmertz silver på 200 m frisim.
I 175 meter ledde han i världsrekordfart. I 195 meter höll han ryssen Jevgenij Sadovji bakom sig. Men ryssen vann, 1.46,70 mot Anders 1.46,86, endast 0,16 sekunder bakom.

Anders var ändå nöjd efter loppet. Till Dagens Nyheter sade han:
– Rätt så nöjd, det måste jag vara. Jag har gjort mina två bästa lopp på distansen i dag. Det är kul att se att man utvecklas.

Anders gjorde sitt livs lopp i finalen där han putsade sitt personliga rekord från semifinalen, 1.48,76, med 52 hundradelar.

Tre dagar senare kom Anders trea på 400 m fritt efter ett kämpalopp som han ledde i 330 meter. Anders satte i loppet svenskt rekord med två sekunder till 3.46,77.

– Jag gick ut lite lugnt, sade han till Dagens Nyheter. Det var ett behärskat lopp. Jag är nöjd med min tid men det är lite knäckande att det inte räckte till mer än brons.

Det var Anders Holmertz tredje medalj under OS i Barcelona. Förutom silvret på 200 m fritt och bronset på 400 m fritt var Anders även med i silverlaget på 4×200 m frisim.

Genom att Anders vann tre OS-medaljer under samma OS blev han historisk. Det bara tre svenskar som vunnit fler än tre medaljer i samma sommar-iOS. Anders är sedan en av fem svenskar som vunnit tre medaljer i samma sommar-OS.

I klubbdräkt: Spårvägen bäst bland både kvinnor och män

En vacker höstdag på Malmö Stadion vann Spårvägen för första gången en dubbelseger, män och kvinnor, i Lag-SM. Det var ett sedan länge uppsatt mål som kunde uppnås. Ordföranden Bertil Bengtson konstaterade i årsberättelsen att Spårvägen friidrott var bäst i Sverige bland annat på grund av att Spårvägen hade en positiv och generös huvudstyrelse, god och ändamålsenlig planering och ledning av den egna friidrottsstyrelsen samt Sveriges bästa tränarteam och positiva och lojala aktiva.

På herrsidan var marginalen bara en poäng till tvåan VIK-friidrott och segern säkrades först i den avgörande stafetten där Roland Bergman, Kenth Rönn, Christer Garpenborg och Anders Hoffström förde pinnen till seger. På damsidan, Spårvägens första seger någonsin, var marginalen åtta poäng ned till tvåan IF Göta.

Guldlagen:
Herrar: Kent Rönn (100 m, 4×100 m), Roland Bergman (200 m, 4×100 m), Håkan Jansson (400 m), Jörgen Wallin (800 m), Pär Wallin (1500 m), Lars Hagström (5000 m), Åke Lantz (hinder), Ola Rydell (110 m häck), Olle Helldorf (400 m häck), Stefan Fougman (höjd), Lars-Christer Bergman (stav), Anders Hoffström (längd, 4×100 m), Lahcen Sehmi (tresteg), Anders Jönsson (Skärvstrand) (kula), Stefan Fredriksson (diskus), Jan Ståhl (slägga), Anders Walther (spjut), Christer Garpenborg (4×100 m).
Damer: Pia Engström (100 m, 4×100 m), Ann-Sofie Åberg (200 m, 4×100 m), Nina Persson (400 m, 4×100 m), Carina Persson (800 m), Anette Westerberg (1500 m), Camilla Alm (3000 m), Eva Tillberg (100 m häck), Lena Karlsson (400 m häck), Anette Henriksson (höjd), Karin Sjöö (längd, 4×100 m), Karin Andersson (kula), Bodil Andersson (diskus), Liselotte Paulsén (spjut).

Anders Johrén (2018) 

I landslagsdräkt: Daniel Ståhl vinner olympiskt guld diskus

Spårvägen förnedrade Hammarby

Så löd rubriken i Dagens Nyheter den 30 september 1996. Spårvägen hade i toppmötet mot Hammarby på Stockholms Stadion inför 1707 åskådare kört över söderlaget och släckte i praktiken Hammarbys möjligheter till att vinna Division 1 norra. Spårvägen hade efter matchen fortfarande möjligheten att snuva Hammarby på kvalplatsen till Allsvenskan.

Stellan Kvärre i DN skrev att ”Hammarby närmast förnedras av Spårvägen som vinner med 6–3. Vilka siffror, ett tag ledde Spårvägen med 5–1.”

Göran Göransson, Hammarbys tränare, berättade för DN:

– Spårvägen har ett enkelt, primitivt spel, men det sköter det bra. Men nog föredrar jag ett mera konstruktivt spel, det skall löna sig.

När Spårvägens tränare, gamle mittfältseleganten i Hammarby, Micke Andersson fick höra detta sade han:

– Visst är det sant att vi spelar enkelt, det måste vi göra som nykomling innan segrarna kommer. Hammarby har en större svårighetsgrad, det är väl därför vi gör sex mål på dem.

Efter att Hammarby gjort 1­­–0 genom Kim Bergstrand hände detta:

•  1–1 sedan Nicklas Bergh helt onödigt fällt Jimmy Rajal vid kortlinjen och dessutom dragit på sig gult kort. Rajala slog frisparken i mål, ett fantastiskt skott via stolpen och in strax under högra krysset.
• 1­–2 sedan Jean-Paul von der Burg slarvat med bakåtpassningen och Per Fahlqvist i målet tvingas fälla Glenn Myrthil. Straffen slog Myrthil säkert i mål.
• 1–3 direkt på utspark från målvakten Hernando Labbe. Jens Gustafsson på Bajens mittfält missar, det finns ingen täckning bakåt och fritt fram för Robert Eriksson.
• 1–4 på en frisparksrysare från Micke Borgqvist.
• 1–5 sedan Spåret lätt sågat sig fram och frispelad Robert Eriksson kan göra sitt andra mål, efter att först ha prickat stolpen men sedan i lugn och ro petat bollen i mål. Samme Robert jobbade sedan fram den målgivande passningen till det sjätte målet, innickat av Myrthil.

Enligt DN var Spårets bästa var hårdjobbande Myrthil, Robert Eriksson, starka mittfältarna Johan Flobecker och Micke Borgqvist.

Sune Sylvén i Svenska Dagbladet spekulerade i sin krönika om det inte var Spårvägen som var Stockholms hopp på fotbollshimlen. Så här skrev Sune:

Är det Spårvägen som är Stockholms hopp?

Det finns en viss bredd i Stockholms fotbollsvärld, men toppen är ganska svag, vilket bevisas av att så få verkliga stjärnor kommer fram i huvudstaden numera. AIK går an, Djurgården tycker mest synd om sig själv, Hammarby sviktar. Är det Spårvägen som är hoppet?

Den dystra sanningen är att glansen är svag kring Stockholmsfotbollen, vilket förmodligen delvis, men inte helt kan förklaras av det långvariga huliganeländet. Detta har förmodligen stört verksamhetens kvalitet mer än någon kunnat ana.

AIK har några roliga spelare i Marco Ciardi, Krister Nordin och Pascal Simpson. Djurgården har Nebojsa Novakovic och Thor André Olsen. Hammarby har nästan ingen som höjer sig över mängden numera.

I varje fall har det varit så länge i höst och söndagsmatchen mot Spårvägen på Stadion var inget undantag. I en livlig match vann Spårvägen med 6–3 och även om Hammarby ”egentligen är det bättre laget” märktes ingenting av detta. Spårvägen verkade piggare och spänstigare och spelare som Glenn Myrthil, ”Micke” Borgqvist och Robert Eriksson fick Bajen-försvaret att svikta på ett ibland pinsamt sätt.

Så långt Sune Sylvén.

Senhösten 1996 tävlade Spårvägen om att vara Stockholmsområdets näst bästa lag. Djurgården var på väg ut ur Allsvenskan och Spårvägen och Hammarby kämpade om andraplatsen i Division 1 norra som innebar en kvalplats till Allsvenskan. Bara AIK, som kom fyra i Allsvenskan, kunde sägas vara klart bättre än Spårvägen denna höst.

Hammarby kunde till slut ta kvalplatsen före Spårvägen men misslyckades sedan i kvalet mot Trelleborg. Så nära en allsvensk plats skulle Spårvägen sedan aldrig vara.

Spårvägens lag hösten 1996:
Marcus Kinnarinen, Glenn Myrthil, Johan Flobecker, Michael Borgqvist, Patrik Eklöf, Pekka Tolvanen, Peter Karlsson, Jimmy Rajala, Fredrik Dahlin, Jens Södergren, Robert Eriksson, Hernando L’Abbé, Jonas Henriksson m.fl.

Anders Johrén (2020)