SM-GULDVINNARE

Anna Maija Honka – Spårvägens främsta styrkelyftare

Anna Maija Honka var 34 år när hon började med styrkelyft och från det att hon kom till Spårvägen två år senare vann hon fyra SM-guld för klubben. Anna Maija tillsammans med Taina Ståhl var, och är fortfarande i ett historiskt perspektiv, Spårvägens starkaste kvinnor.

Anna Maija Honka är uppvuxen i Savolax i Finland men i början av 1970-talet var det svårt att få bra jobb i Finland så Anna Maija och hennes make Lauri flyttade till Sverige, där företagen skrek efter arbetskraft, och Finspång där hon under hela sitt arbetsliv arbetade för det som senare blev SSAB-koncernen.

Anna Maija hade tränat i lite olika idrotter ”för husbehov” men aldrig tävlat när hon som 34-åring började med styrkelyft.

– Min make hade börjat styrketräna i Finspångs Atletklubb och han berättade hur det gick till, berättade Anna-Maija 2021. I klubben fanns en duktig tjej men jag sade att ”henne kan jag ta när som helst”. ”Upp till bevis”, sade maken. Så jag började träna och fyra månader efter första träningspasset vann jag DM.

Ett år senare vann Anna-Maija sitt första SM-guld och ytterligare ett år senare gick hon över till Spårvägen.

– Finspångs AK var en väldigt fattig klubb och hade inte råd att skicka oss på tävlingar, definitivt inte på internationella tävlingar. Så det var av ekonomiska skäl som jag bytte till Spårvägen. Men jag bodde hela tiden kvar och tränade i Finspång.

Anna-Maija vann under sina nästan sex år i Spårvägen fyra SM-guld, 1987 (i 44-kilosklassen, 287,5 kg sammanlagt), 1988 (48-kilosklassen, 115 kg i knäböj, 57,5 kg i bänkpress och 130 kg i marklyft, sammanlagt 302,5 kg), 1989 (317,5 kg i 48-kilosklassen) och 1992 (56-kilosklassen, 132,5, 67,5 och 145 kg, sammanlagt 345 kg). År 1990 och 1991 blev hon SM-tvåa. År 1992 kunde hon egentligen ha tävlat i 52-kilosklassen men där fanns en svår konkurrent i Anna Olsson, så Anna-Maija ”drack upp sig” till 56-kilosklassen.

– Jag drack mängder med vätska och vägde 52,1 kilo vid invägningen. Det var ren taktik, det var lättare motstånd i 56-kilosklassen.

I slutet av 1980-talet hade Spårvägen två mycket duktiga styrkelyftarkvinnor, Anna-Maija Honka och Taina Ståhl.
– Taina var min bästa spårvägskamrat. När vi var ute på tävlingar var vi alltid tillsammans.

Anna Maija minns även Tainas små barn, bl.a. Daniel, Spårvägens OS-guldmedaljör i diskus 2021, som var alldeles nyfödd hösten 1992.

Taina Ståhl berättade 2021 att ”Anna Maija och hennes man, som tränade henne, var rätt blyga och lugna personer. Hon var riktigt vass och vann oftast i sin viktklass. Jag minns att jag var så imponerad av hennes styrka, hon var ju så liten och hade nästan inga muskler! Hur kunde hon lyfta så mycket? Och sedan hade hon sådan SISU! Hon gav sig inte utan tog i så in i bomben och vann nästan jämnt. Jag minns inte resultaten men tuff var hon, stark och duktig i styrkelyft.”

Anna Maija har bara gott att säga om Spårvägen.
– Det var jättebra att tävla för Spårvägen. Jag fick mycket hjälp med teknik, kroppshållning, hur man ska greppa och andningsteknik av Spårvägens tränare Rainer Kivinen. Jag var också med på EM och VM, det blev något silver och något brons.

På frågan vad som gjorde henne så bra svarar hon:
– Jag är ju finne och jag är uppvuxen på en bondgård i Finland där jag fick jobba hårt. Jag är så liten att ingen tror att jag kunde vara styrkelyftare men barndomen gjorde sitt. Min make har också varit en bra tränare. Bäst var jag i marklyft.

Efter 1992 lade Spårvägen ned sin satsning på damer samtidigt som Linköpings AK samlade Östergötlands bästa lyftare. Så Anna-Maija fortsatte att bo i Finspång men tävlande för Linköping där hon vann flera SM-guld.

Anna Maija fortsatte att tävla som veteran i många år och fortsatte därefter att träna men lade ned styrketräningen när coronaepidemin kom 2020. Men hon fortsätter att röra på sig även efter fyllda 70 år. ”Jag går 1–3 mil varje dag”, avslutar Spårvägens minsta starkaste kvinna.

Fullständigt namn: Anna Maija Honka.
Född: 27 april 1951 i Kiuruvesi, i Savolax i Finland.
Familj: maken Lauri, barnen Sami (f 1974) och Marika (f 1972).
Arbete: SSAB-koncernen i Finspång (tidigare Gränges och Plannja, 1972–2017).
Bott: Kiuriveri (1951–68), Uleåborg (1968–70), Vasa (1971), Finspång (1972–).
Bästa spårvägskamrat: Taina Ståhl.
Bästa spårvägsminne: ”det är bara roliga minnen från tävlingarna, från både Sverige och utomlands, det går inte att rangordna dem”.
Längd/tävlingsvikt: 157 cm, 44–52 kg.
Klubbar: Finspång AK (1985–87), Spårvägens GoIF (1987–92), Linköpings AK 1992–98).
SM-guld: fyra gånger i Spårvägen: 1987 (44-kilosklassen), 1988 (48 kg), 1989 (48 kg) och 1992 (56 kg), en gång för Finspång (1986), samt för fem för Linköping.
EM-meriter: 1 silver, 1 brons.
VM-meriter: 1 brons.
Personliga rekord: knäböjning 145 kg, bänkpress 75 kg, marklyft 152,5 kg (samtliga resultat gjorda när Anna Maija vägde 50 kg).

Spårvägens SM-guld nummer 211, 231, 242 och 277.

Anders Johrén (2021)

Individuella SM-guldvinnare

Flera hundra personer har vunnit individuella SM-guld för Spårvägen. Här presenteras några av alla dessa idrottshjältar.

På sidan individuella Svenska mästare finner du övriga presenterade Svenska mästare.

De första 100 åren – Spårvägen friidrott 1919 – 2019. En 640 sidor initierad berättelse om allt som Spårvägen friidrott varit med om under de första 100 åren. Boken kan köpas för endast 300 kr + frakt.

Mer information finns på Spårvägen Friidrotts webbplats [Öppnas i ett nytt fönster]. Det går också bra att enkelt beställa i formuläret på sidan om Spårvagen 100 år.

Spårvägen GoIF 100 år – 1919 – 2019. En jubileumsskrift baserad på tidigare artiklar i Spårvägen Sport, inklusive klubbpresentationer för alla idrotter, ledare och statistik. Skicka ett e-postmeddelande till info@sparvagen.nu för beställning eller beställ på sidan Spårvagen 100 år.

Meny