Många engelsmän bor nu i Sverige, men så var det inte för 50 år sedan. 1967 stötte jag på en engelsman utanför Östermalms IP. Han var i Stockhlm för en tids arbete och sökte någon friidrottsklubb att ansluta till. Tidigare hade han tillhört den engelska eliten på 10.000 m. Jag rekommenderade Fredrikshof, som då var den dominerande långlöparklubben, men berättade också om vår lilla förening, Spårvägen. Det tyckte han lät som ett bättre alternativ och redan samma kväll lovade han komma till träningen på Krillan, där vi, Westermalm, Kronoberg och ytterligare några friidrottsklubbar tränade.
Plötsligt upphörde all träning. In genom portalöppningen gled en stor, minst sagt ”ärevördeig” Rolls Royce, som körde fram till staketet mot löparbanorna.. Ur kliver engelsmannen, David Brennan. Lågmäld, belevad, artig, född i en engelsk högreståndsfamilj. Häpnaden blev inte mindre, när han anslöt till oss, arbetarklubben Spårvägen. David kom bland annat att delta i vårt lag i Dagbladsstafetten, men så mycket träning blev det inte. Alla röck och slet i honom och hans förhoppning om att lära sig svenska gick om intet. Man ville träna sin engelska på honom. Spårvägsgänget blev nog en liten frizon för David under hans tid i Stockholm.
