Stockholm 28 juli 2026
Sommaren 2024 var Spårvägens kulstötare Sara Lennman i sitt livs form. Hon hade kommit åtta på Europamästerskapen i början av juni och hon hade under sommaren radat upp resultat, sex stycken, på mellan 18,16 och 18,39, resultat som alla i ett OS-kval i augusti samma år hade kvalificerat henne för OS-final. Hon låg på en säker plats på den internationella rankinglista som kvalificerar för deltagande på OS. Lägg till detta att Sara i nästan alla hennes tidigare mästerskap, såväl internationella som nationella, presterat på sin allra bästa nivå. Det allmänna omdömet från experter inom svensk friidrott var att Sara skulle ha mycket goda möjligheter att gå till OS-final och där, om allting stämde, till och med kunna gå in bland de åtta bästa (det hade krävts ett årsbästa med två centimeter av Sara för att nå en åttonde plats i finalen, Sara som alltså brukade göra sina bästa tävlingar när det gällde som mest). Trots det fick Sara nobben av ett SOK som enligt Aftonbladets Mats Wennerholm höll på med ”killgissningar”. Året efter var Sara inte alls i samma goda form men lyckades ändå gå till VM-final i Tokyo efter att ha gjort det årets bästa resultat i VM-kvalet. Då var det Svenska Friidrottsförbundet, som baserar sina uttagningar på kunskaper och fakta, som hade tagit ut Sara till VM.
Den gångna helgen (26 juli) kom beskedet att Spårvägens 400 m häcklöpare David Thid, svensk mästare både 2024 och 2025 och Sverigetrea 2026, byter nation inför OS 2028. ”Det handlar främst om att jag inte litar på SOK”, säger han i ett pressmeddelande.
David, vars mamma har thailändsk bakgrund, konstaterar att förutsättningarna att bli uttagen till OS är bättre i Thailand än i Sverige. David fortsätter:
– De internationella uttagningsreglerna är samma överallt i världen, men som sagt, jag litar inte på SOK. Deras uttagningar känns både oklara och osäkra. Jag har inte själv pratat med SOK, men jag har läst mycket, jag har många friidrottsvänner och en erfaren coach, så jag vet från många håll hur det ligger till.
David Thid kommer troligen aldrig att vinna något OS-guld, den nivån har han ännu inte uppvisat. Men hans 49,12 på 400 m häck är bara sekunden från att vara topp-20 på världsbästalistan 2026, och ytterligare 0,5 sekunder från att vara topp-12. Det är resultat som David, som fyller 25 år 2028, mycket väl kan uppnå och därmed ha goda möjligheter att kvalificera sig för åtminstone en OS-semifinal. I nästan alla länder skulle det vara fullt tillräckligt för att bli uttagen till OS men David, och vi andra som följt SOK:s hantering av Sara Lennman 2024 och även många andra aktiva, vet att i Sverige är det långt ifrån säkert.
Även Hässelby SK:s Nora Lindahl, som har sprungit fortare än Linda Haglunds svenska rekord på 100 m (som gav en fjärdeplats på OS 1980) har väckt frågor kring SOK:s arbete och valt att tävla för Finland. I Noras fall finns andra aspekter än uttagningar till OS men mellan raderna får i alla fall jag intrycket att det även i Noras fall är en fråga.
För de flesta friidrottare, och för de flesta i alla andra idrotter (herrfotboll är ett undantag) är det största du kan uppnå som idrottare att delta på ett OS, och där kunna prestera så bra som möjligt. David Thid inser att möjligheten att förverkliga den största av idrottsdrömmar ökar genom att representera ett annat land än Sverige.
David kan fortsätta att representera ett Spårvägen som kommer att göra vad klubben kan för att han ska kunna förverkliga sin OS-dröm. Men för svensk friidrott, och svensk idrott, är det ett stort misslyckande att duktiga friidrottare ser större möjligheter att nå sina största idrottsdrömmar genom att representera andra länder än Sverige.
Anders Johrén
Ordförande i Spårvägens Alliansförening