Malin Ewerlöf – dubbla EM-silver och flest SM-guld
Malin Ewerlöfs karriär kan enklast sammanfattas med ordet exceptionell, både i längd och kvalitet. Den kan också sammanfattas i siffror som två EM-silver på 800 m, fem svenska rekord utomhus, 18 individuella SM-guld utomhus (varav 15 för Spårvägen) plus sju SM-guld inomhus (fyra för Spårvägen) samt fem titlar i stafett och lagterräng. Malin har flest individuella SM-guld för Spårvägen friidrott av alla i klubbens historia. År 1998 utsågs hon till Årets idrottskvinna av Aftonbladet och Riksidrottsförbundet.
Malin Ewerlöf kom till Spårvägen som 19-åring hösten 1991 och hon kom att bli en av klubbens allra bästa genom tiderna. Under hela 24 år tävlade hon för Spårvägen.
Malin berättar här själv om sin tid som en av Sveriges bästa medeldistanslöpare genom alla tider.
Malin om ungdoms- och juniortiden
Jag var definitivt en barnstjärna och jag kan inte komma ihåg att jag förlorade någon gång mot jämnåriga. Däremot hände det när jag mötte de som var äldre.
Redan 1988 som sextonåring fick jag springa 1500 m i Finnkampen tillsammans med Annika Ericson och Anette Westerberg. Jag lyckades vinna och omvärldens uppmärksamhet tilltog kraftigt och den var inte bara av godo. (Jag har 14 individuella segrar i Finnkampen utan att någonsin få vara med om att vinna landskampen.)
Det snackades mycket bakom min rygg att jag hade tränat för hårt och att jag hade ätstörningsproblem. Men jag hade en väldig trygghet och styrka i mig själv. Det var inte kul, men det störde mig inte så mycket.
Året därpå vann jag Terräng-VM, juniorklassen, i Stavanger efter att ha gått loss efter halva sträckan. Upploppet var en fyrahundrametersraka. Aldrig har jag längtat så intensivt efter mållinjen, jag kände att de närmade sig.
I bulgariska Plovdiv 1990 tog jag ett JVM-brons i ett lopp som kinesiskan Yunxia vann. Tre år senare satte hon världsrekord på 1500 m med 3.50,46.
Sex raka mästerskap
Från EM i Helsingfors 1994 till VM i Sevilla 1999 kvalade jag in till alla internationella utomhusmästerskap plus tre inomhus. Jag var en helt ny löpare som hade lagt på mig tio kilo muskler. Tack vare den styrkan blev jag avsevärt mycket snabbare.
EM i Budapest 1998 minns jag förstås med lite extra glädje eftersom jag knep en silvermedalj. Jag var i mitt livs form efter att ha missat hela 1993 på grund av att jag opererade hälsenan (det skulle bli fyra gånger till). Men nu kunde jag träna precis som planerat.
Det behövdes i Budapest för vi tävlade tre dagar i rad och jag tror att det gynnade mig. Jag använde samma taktik hela tiden – jag lade mig sist och plockade på slutet. Tiderna var i tur och ordning 2.00.27, 1.59,44 (svenskt rekord) och 1.59,61. Många i finalen var mer slitna både fysiskt och psykiskt.
Vid VM i Aten året innan vann jag min semifinal på 1500 m men finalen blev en stökig historia. Det var en schweiziska som störde inte bara mig utan många. Men jag var nog inte heller tillräckligt stark för att klara tre maxlopp.
VM i Sevilla 1999 kom att bli mitt sista intenationella mästerskap och det i särklass struligaste. Hälsenan hade krånglat av och till. När jag var på plats åkte jag på en halsfluss och tvingades åka hem och äta penicillin. Märkligt nog blev jag frisk mycket snabbt och kunde åka ner igen. Jag åkte ut i försöket men utifrån förutsättningarna sprang jag väldigt bra.
Jag gjorde ett sista försök att kvala in till Sydney 2000. Formen var oväntat bra och jag ställde upp på 1500 m på Bislett i juli. På sista bortre långsidan smällde det bara till i hälsenan. Jag försökte i två år till men det blev bara bakslag.
Malin om mamma- och maratonperioden
Nu följde en helt ny fas i livet då jag tog det lugnare med träningen. Jag födde tre barn i rask takt. Men jag började sakna tävlingsnerven och fyra månader efter att jag fött Emma 2004 sprang jag Lidingöloppets tremil på 2.00.
Träningen bestod enbart av intervaller och styrka. Jag hade mätt upp en sträcka på 400 och 1000 m från huset på Lidingö. Vilan var att kolla ett barn i vagnen.
Jag började känna mig sugen på att testa maraton och 2005 ställde jag mig på startlinjen till Stockholm Marathon utan att ha ett enda långpass i benen och bara intervaller i kroppen. Utfallet överraskade mig, och omgivningen, mycket. Jag kom i mål 2.44.43 som trea i tävlingen men var bästa svenska och lade ytterligare ett SM-guld till samlingen. Sedan har jag sprungit fem gånger till utan att förbättra tiden trots att jag varit mycket, mycket bättre tränad.
Malin om tiden efter elitlöpningen
Det är bra att det finns motionärer som vill betala för att få kvalificerad träning på samma sätt som i golf och tennis. Jag lär ut löpskolning, allmänstyrka och skriver program för de som vill. Jag sätter stort värde på att jag kan styra över min tid liksom att umgås med barnen.
Fullständigt namn: Malin Ewerlöf.
Född: 2 juni 1972 i Gävle (men uppväxt i Södertälje).
Familj: barnen Ida (f 2003), Emma (f 2004) och Johanna (f 2007).
Idrottssläktingar: pappa Göran (medeldistanslöpare av god klass, bland annat några år i Spårvägen från 1969).
Arbete: personlig löptränare.
Klubbar: Södertälje IF (–1991), Stockholms Spårvägars GoIF/Spårvägens FK (1992–2015), IFK Lidingö (2016–).
Främsta merit: EM-silver 800 m 1998.
Främsta internationella meriter: OS: semifinal 1500 m 1996, (försök 800 m). VM: försök 800 m 1995, 10:a 1500 m 1997, försök 1500 m 1999. EM: silver 800 m 1998 utomhus och inomhus. Inne-VM: 7:a 1500 m 1997, semifinal 800 m 1999. För Södertälje IF: JVM: guld terräng 1989, brons 1500 m 1990. JEM: guld 1500 m 1991.
Landskamper: 21 A, 7 I, 4 J, 1 U (för Spårvägen 15 A, 5 I, 2 J).
Svenska rekord: 800 m: 1.59,60 (1996), 1.59,59 (1997), 1.59,58 (1998) och 1.59,44 (1998). 1500 m: 4.07,28 (1996) och 4.05,49 (1997). 1 mile: 4.25,34 (1997). 800 m inomhus: 2.01,31 (1997). 1000 m inomhus: 2.38,11 (1999).
SM-guld: Totalt 18 individuella SM-guld utomhus, varav 15 i Spårvägen. 6 gånger på 800 m: 1992 och 1995–1999. 7 gånger på 1500 m: två för Södertälje, 1988 och 1990 och för Spårvägen 1992 och 1996–99. 1 gång på maraton (2005). 4 gånger på 4 km terräng: 1989 (för Södertälje), 1993, 1994 och 2000. Inomhusmästare på 800 m (1992) och 1500 m (1992, 1997 och 1998) samt för Södertälje tre gånger (1989 och 1991 på 800 m, 1989 på 1500 m). Dessutom lagmästare på korta terrängbanan (2000), 4×400 m (1995 och 1996) och 4×800 m (1996 och 1997).
Övriga SM-medaljer: 800 m: silver 1994 (för Spårvägen) och 1990 och 1991 (för Södertälje IF), brons 1988 (för Södertälje IF). 1500 m: silver 1994 (för Spårvägen) och 1991 (för Södertälje), brons 1995. Maraton: brons 2007. 4 km terräng: silver 1992 och 1996 (för Spårvägen) samt 1990 (för Södertälje). Dessutom lagsilver på korta terrängbanan (1992 och 1993 ), 4×400 m (1997) och 4×800 m (1992). Lagbrons på korta terrängbanan (1996), 4×400 m (1992 och 1994) och 4×800 m (1994 och 1995). Samt inomhusbrons för Södertälje på 800 m 1987.
Personliga rekord: 400 m 54,98 (1994), 800 m 1.59,44 (1998), 1000 m 2.40,06 (1994), 1500 m 4.05,49 (1997), 1 eng mil 4.25,34 (1997), 3000 m 9.02,20 (för Södertälje IF 1989, 9.31,44 för Spårvägen 1994), halvmaraton 1.19.04 (2015), maraton 2.44.43 (2005).
Bott: bl.a. Södertälje, Stockholm och på Lidingö.
Längd/tävlingsvikt: 178 cm, 49 kg när hon vann JVM i terräng, 61 kg när hon var som bäst.
Tränare: pappa Göran Ewerlöf.
Största idrottsminne: EM-silvret i Budapest 1998.
Stor Grabb nr 403 (1992).
SM-medaljer för Spårvägen:
– Ind. ute: 15 guld, 4 silver, 2 brons = 21 medaljer.
– Ind. inne: 4 guld.
– Lag: 5 guld, 4 silver, 5 brons = 14 medaljer.
Spårvägens SM-guld nummer 271, 273, 286, 288, 298, 323, 357 (lag), 368, 390 (lag), 391 (lag), 404, 405, 407, 420 (lag), 425, 426, 431, 445, 446, 470, 471, 486, 487 (lag) och 610.
Jan Ahlström 2018 (presentationen finns publicerad i Spårvägen friidrotts 100-årsbok)
