SM-GULDVINNARE

Anders Arrhenius – familjens grand old man

Anders Arrhenius blev den förste i raden av många duktiga kulstötare i Spårvägen. Han vann fyra SM-guld och var under hela 1970-talet en av Spårvägens främsta friidrottare alla kategorier. 40 år efter sin egen karriär har han fått se alla sina fyra barn bli duktiga kastare i Spårvägen.

Anders Arrhenius började som långdistanslöpare men sedan han av en klasskompis blev övertalad att stöta kula var det bara det som gällde. Han kom med i juniorlandslaget 1966, kom trea på SM 1968 (16,18), tävlande för Bellevue. Han gjorde militärtjänst i Karlskrona och tävlade då för KA2. Återkommen till Stockholm gick han, efter samtal med spårvägsledaren Nils Ekborg, över till Spårvägen.

– Det var jättebra i Spårvägen, berättade Anders 2014. Det var ett skönt gäng, som en stor familj. Där fanns också många bra ledare som Peter Melin, Nisse Björnsson, Jan-Erik Nordström, Göte Augustsson, Bertil och Jan Bengtsson. Senare har Åke Ruus blivit en otrolig tillgång som ledare.

Tidvis och mycket oregelbundet fick Anders lite träningshjälp av förbundets rikstränare men egentligen hade han aldrig någon tränare. Han var självlärd och därför blev både träningsupplägg och teknik lidande. Han körde skivstång hela vintrarna och började med kulstötning i april. ”Jag hade en bra utstöt men resten var sisådär. Jag gjorde många fel, hade jag haft en tränare som Vésteinn Hafsteinsson hade jag stött mycket längre”.

Anders vann sitt första SM-guld 1971 och de följdes av tre till i slutet av 1970-talet. Då 1977–79 var han i bäst i Sverige, ”jag visste att jag skulle vinna i förväg”. 1978 var han allra bäst och han nosade på 20-metersstrecket flera gånger. Det personliga rekordet stannade på 19,92 men han gjorde över 20 meter på träning flera gånger, som mest kring 20,60 i uppvärmningen på Finnkampen.

Anders tillhörde den ”gamla tidens” kraftkarlar som har styrkerekord som få kan matcha. Han tävlade i tyngdlyftning (122 kg i ryck, 147 i press och 157 i stöt), hade personliga rekord på 240 kg i bänkpress, 300 kg i benböj, 318 kg i marklyft och det kanske allra bästa, 210 kg i lutande bänkpress.

Anders fick också sin beskärda del av skador. Han slet av en bröstmuskel 1973 och efter sin aktiva karriär har han haft Cushings syndrom, förmodligen orsakad av många cortisonsprutor under karriären.

År 1970 flyttade Anders till Provo i Utah, USA, där det var goda träningsmöjligheter. Han blev kvar där, blev mormon (”ingen stor sak, jag har alltid varit troende”), gifte sig med Kristine och fick fyra barn, alla framstående friidrottare i kastgrenar. I och med att han åker tillbaka till Sverige minst en gång om året, ofta flera gånger, har han gjort minst 70 tur-och-retur-resor över Atlanten.

Anders, som inte är släkt med vetenskapsmannen Svante Arrhenius, har också ett brinnande intresse för släktforskning och har i sitt arbete kommit så långt tillbaka som det går att komma.

Fullständigt namn: Anders Hilding Hildingsson Arrhenius.
Född: 16 juli 1947 i Norrtälje.
Familj: fru Kristine, barnen Daniel (f 1978), Annika (f 1980), Niklas (f 1982) och Leif (f 1986).
Idrottssläktingar: morfar Bror Arrhenius (dirigerade olympiakören 1912, 4.20 på 1500 m), morbror Malte Pramberg (svensk mästare i orientering), barnen Daniel, Annika, Niklas och Leif (alla framstående i kula och diskus).
Arbete: lärare i engelska, US History, US Government och hälsolära samt idrott på high school (1976–2014).
Klubbar: Bellevue IK (1962–68), KA 2 IF (1969), Bellevue IK (1970), Stockholms Spårvägars GoIF (1971–82).
Internationella mästerskap: EM 1971 (17,84, 20:e i kval) och 1978 (18,48, 14:e i kval).
Landskamper: 19 A (varav 16 när han representerade Spårvägen), 1 B, 3 J.
SM-guld: 4 gånger i kula (1971, 1977, 1978 och 1979), svensk lagmästare 1979.
SM-brons: 4 gånger i kula (varav 3 i Spårvägen, 1972, 1975 och 1982) samt en gång i Lag-SM (1978).
Svensk juniormästare: kula 1967.
Personliga rekord: kula 19,92 (1978), diskus 52,70 (1973), spjut 50,45 (1962), 1000 m 2.48 (1963).
Övriga idrottsmeriter: JDM-guld i tyngdlyftning, Utah State Champion i styrkelyft tre gånger (1974, 1979 och 1982).
Bott: Norrtälje (1947–51), Bromma (1951–70), Provo, USA (några mil söder om Salt Lake City, 1970–82), Orem, USA (1982–).
Längd/tävlingsvikt: 198 cm, 126 kg.
Största idrottsminne: Finnkampen 1971 (första gången han gjorde över 19 meter).
Bästa spårvägskamrater: Raimo Pihl, Jan Ståhl, Kent Rönn, Lars Holmblad.
Stor Grabb nr 319.

SM-medaljer för Spårvägen:
– Ind. ute: 4 guld, 3 brons = 7 medaljer.
– Lag: 1 guld, 1 brons = 2 medaljer.

Spårvägens SM-guld nummer 41, 80, 88, 98 och 101 (lag).

Anders Johrén 2018  (presentationen finns publicerad i Spårvägen friidrotts 100-årsbok).

Individuella SM-guldvinnare

Flera hundra personer har vunnit individuella SM-guld för Spårvägen. Här presenteras några av alla dessa idrottshjältar.

På sidan individuella Svenska mästare finner du övriga presenterade Svenska mästare.

De första 100 åren – Spårvägen friidrott 1919 – 2019. En 640 sidor initierad berättelse om allt som Spårvägen friidrott varit med om under de första 100 åren. Boken kan köpas för endast 300 kr + frakt.

Mer information finns på Spårvägen Friidrotts webbplats [Öppnas i ett nytt fönster]. Det går också bra att enkelt beställa i formuläret på sidan om Spårvagen 100 år.

Spårvägen GoIF 100 år – 1919 – 2019. En jubileumsskrift baserad på tidigare artiklar i Spårvägen Sport, inklusive klubbpresentationer för alla idrotter, ledare och statistik. Skicka ett e-postmeddelande till info@sparvagen.nu för beställning eller beställ på sidan Spårvagen 100 år.

Meny